Klimatforskare och klimatskandalerna

Bloggen Realclimate

Realclimate.org (RC) är en blogg som drivs av en krets kring klimatforskaren Gavin Schmidt på NASA. Så här skriver de om sig själva :” RealClimate is a commentary site on climate science by working climate scientists for the interested public and journalists. We aim to provide a quick response to developing stories and provide the context sometimes missing in mainstream commentary. The discussion here is restricted to scientific topics and will not get involved in any political or economic implications of the science. All posts are signed by the author(s), except ‘group’ posts which are collective efforts from the whole team. This is a moderated forum.” Kretsen som driver denna blogg är alltså forskare och alla är anhängare av hypotesen om människoorsakad klimatförändring (AGW).

Typiskt publiceras ungefär en artikel i veckan av och vem som helst kan då kommentera dessa. Trafiken är enorm – vissa artiklar får mer än 1000 kommentarer på några dagar. Alla kommentarer modereras av någon, främst Schmidt, innan de läggs ut. Ibland kommenteras de av moderatorn direkt – annars är det upp till andra deltagare om de kommenteras. Inläggen kollas så att de är relevanta för ämnet och inte innehåller [alltför] grovt språk etc.

Jag gav mig in i denna blogg för att se vilka kommentarer jag skulle få. Länkar till huvudartiklarna och mina kommentarer samt alla kommentarer jag fick till mina kommentarer finns här:

Kommentarer till kommentarer på RC

Händelserik närvaro

Första artikeln jag kommenterade var ”The IPCC is not infallible (shock!)” (länk till artikeln), en kommentar om felen i IPCCs skrifter inlagd den 19 januari 2010 skriven av bloggteamet. Artikeln försöker släta över IPCCs fel och menar att de visserligen är olyckliga men ganska betydelselösa eftersom glaciärerna smälter ändå.

Jag skrev en kommentar att jag tyckte att givet IPCCs enorma inflytande borde de vara bättre på att kolla fakta och att man inte borde ta lätt på detta fel vare sig glaciärerna smälter eller inte. Jag fick en direkt radkommentar av Gavin att IPCC rapporter är ”policyneutrala”. Jag kommenterade inte detta vidare men fick hjälp av två andra bloggare som ansåg IPCC politiskt.

Nästa artikel som jag kommenterade var ”2009 temperatures” (länk till artikeln) av Jim Hansen med undertiteln: ” If It’s That Warm, How Come It’s So Damned Cold?” inlagd den 17 januari 2010, alltså före ovanstående.

Hansen är NASAs mest kända klimatforskare och kanske den mest aktivistorienterade. Hansen skriver i artikeln att 2009 var ett av de varmaste åren. Vidare skriver han att han inte kan förstå varför vissa påstår att jorden har svalnat under det sista årtiondet – detta är helt fel menar han. Hansen stöder sig bara på sina ”egna” data, de världsomspännande markbundna temperaturmätningarna som går under namnet GISS (Goddard Institute for Space Studies) som Hansen arbetar med. Han refererar även till andra kompileringar av samma data såsom HadCrut. De kända satelitdata, UAH och RSS, som mäts ifrån NOAOs vädersatelliter, nämner han inte med ett ord [dessa visar lite annorlunda trender än GISS].

Men tittar man på data, de GISS data Hansen plottar i artikeln [figur nedan] så ser man att det sista årtiondet är flackt. Varför kommenterar Hansen inte detta? Vad som också är märkligt är att Hansen visar hela trenden sedan 1880 varför det sista årtiondet, som artikeln handlar om, blir bara en snutt.

GISS Plot

Hansens data. Notera att han väljer att rita grafen från 1880 men artikeln handlar egentligen om det sista decenniet som knappt syns.

GISS data 2000-2009

Min egen plot. Det sista decenniet ser som synes ganska flackt ut.

Men Hansen ser det inte det sista flacka decenniet.

Efter mitt inlägg på RC om detta så får jag en flod av kommentarer av flera debattörer. De flesta handlar om att jag inte förstår statistik, att minst 30 år krävs för en signifikant trend, att jag inte begriper hur dessa komplicerade data fungerar. Jag replikerar till detta att jag kan hålla med om att 10 år är väl kort tid men man har inget annat val om man letar efter en förändring i trenden!

Intressant nog så hittar jag en annan publikation av som är publicerad bara några dagar senare, en slags systerpublikation. Den heter “2009: Second Warmest Year on Record; End of Warmest Decade” (länk)

Den är utgiven av samma Goddard Institute for Space Studies och Hansen citeras här. Intressant nog uttalar han sig själv om vilka intervall som krävs för en trend. Han skriver : “But when we average temperature over five or ten years to minimize that variability, we find that global warming is continuing unabated.” Hansen anser alltså själv att 5-10 års medelvärde räcker för en signifikant punkt i diagrammet. Han skriver också att den globala uppvärmningen fortgår oförändrat. Det här uttalandet är intressant ut två perspektiv. Dels så skriver Hansen själv (som auktoritet) att 5-10 år räcker och det krävs alltså inte alls de trettio år som de flesta debattörerna på RC hävdar. Dels så säger han att den globala uppvärmningen fortgår alltjämt, trots den bevisligen flacka kurvan.

Anhängarna till AGW med auktoriteten Hansen i spetsen har därmed intressant nog härmed målat in sig i ett hörn. Antingen tror man att de faktiskt krävs 30 års data för att kunna säga någonting. Men då kan man inte påstå att den globala uppvärmningen fortgår – det enda man kan säga att den fortgick för 15 år sedan! [Jag skrev detta i ett av mina inlägg att om detta stämmer bör vi vänta med att göra något i 30 eller helst 60 år för att få en eller två signifikanta punkter till på kurvan] Eller så tror man att 5-10 år räcker, som Hansen gör, men då kan man inte bortse ifrån det flacka sista decenniet!

Den 29 januari refereras nästa artikel. Den bär namnet ”The wisdom of Solomon” (länk).

Det handlar om en artikel i Science Express publicerad den 28 januari med titeln ”Contributions of Stratospheric Water Vapor to Decadal Changes in the Rate of Global Warming” och är författad av Susan Solomon och ett antal medförfattare.

Artikeln är minst sagt högintressant. Susan Solomon är en mycket välrenomerad klimatforskare vars resultat alltså inte kan ignoreras. Artikeln handlar om följande observation:

Från andra mätningar vet man att fuktigheten i stratosfären har sjunkit under det sista decenniet. Vad det beror på vet ingen. Observera att fuktigheten i stratosfären – alltså atmosfären över 15 km höjd, alltid är extremt låg men den har nu blivit ännu lägre. [Blanda inte ihop detta med fuktigheten i troposfären (atmosfären därunder) som är oerhört mycket högre och som stiger med temperaturen.] Vad Solomon finner, med hjälp av modellberäkningar, är att den låga fuktigheten i stratosfären kan minska den globala uppvärmningen, något man inte visste förut. Hon menar att den flacka trenden just nu kan förklaras av att den antagna ”underliggande” uppvärmningen just nu motverkas av en mottrend som beror på den sjunkande fuktigheten i stratosfären.

Detta är så viktigt att jag inkluderar ett direkt citat :” Here we use a combination of data and models to show that stratospheric water vapor very likely made substantial contributions to the flattening of the global warming trend since about 2000.” (min fetstil).

Det är förstås inte utan viss skadeglädje som jag tacksamt läste denna artikel. För där NASAs klimatforskare Jim Hansen inte ser något brott i uppvärmningen – ”den globala uppvärmningen fortsätter oförtrutet” – ser Solomon och hennes medarbetare inte bara den flacka trenden under det sista decenniet utan de gör dessutom viktig och intressant vetenskap av det! De lite hånfulla kommentarerna i debatten på RC, som jag fick när jag påstod att det fanns en flack trend, borde ha fastnat lite i halsen på dem som skrev dem. Naturligtvis fanns det ingen som erkände det när jag påpekade detta lite försynt men hätskheten i kommentarerna avtog i alla fall lite.

Sammanfattning av intryck av debatten på Real Climate

Ambitionerna är säkert de bästa bland de flesta av debattörerna på en sajt som RC. Men det går inte att komma ifrån att man känner att de flesta påverkas av en gemensam värderingsgrund som handlar om människans skadliga påverkan av klimatet. Detta är en naturlig följd av den miljötrend som vi alla har exponerats för under det sista halvseklet, som dessutom har blivit väldigt mycket starkare med tiden. Jag har tidigare skrivit att jag är tveksam huruvida forskning kan fungera på ett normalt sätt när den så starkt påverkas av grundläggande värderingar och politisk vilja som klimatfrågan gör. Allt jag har sett på RC stärker detta intryck. Forskare är helt enkelt inte mer än människor och jag tror att de faktiskt är sämre på att skilja mellan visioner, värderingar och åskådningar å ena sidan och objektiva vetenskapliga fakta än vad de själva tror. Riktigt spännande var det att se reaktionen på artikeln av Solomon och medarbetare. Genom att hårdnackat ha bestämt sig för hur det förhåller sig så tror jag att risken, även för högst välrenommerade forskare som Jim Hansen, är stor att man inte ser uppenbara vetenskapliga ledtrådar som finns mitt framför ögonen helt enkelt därför att man inte vill se den. Att Solomon och medarbetare gör vetenskap på något som Jim Hansen inte ens ser eller åtminstone inte kommenterar måste anses som högst anmärkningsvärt. Kejsaren är naken, som jag skrev i min kommentar, men ingen ser det!

Klimatskandalerna

Ingen kan väl ha undvikit att ha hört om de båda klimatskandalerna, Climategate respektive Glaciergate som de kallas. Den ena handlar om den e-post från klimatcentret CRU (Climate Research Unit vid universitetet East Anglia) som stals av några hackare och lades ut offentligt. Det andra handlar om den internationella klimatpanelen IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) och dess bristande kvalitetskontroll. Här diskuteras var och en av dessa händelser för sig.

Climategate

I november 2009 publicerades ett stort antal e-mail och annat material ifrån CRU på Internet. Dessa e-mail innehåller allt ifrån rent personliga dialoger till vetenskapliga överläggningar under ett antal år. I materialet framkommer bland annat följande :

En hånfull ton har forskarna använt mot kritiker som har velat erhålla data för att kunna verifiera dem men detta har förvägrats dem. Tonen är förstås inte straffbar men väl denna förvägran som är ett lagbrott i Storbritannien eftersom man har en Freedom of Infomation Act som tvingar forskare på offentliga organ såsom universitet att lämna ut material till den som så önskar.

Märkliga diskussioner om ”trick” som har använts för att manipulera data så att sådant som får uppvärmningen att se mindre extrem ut blir mindre tydligt. Ett ofta citerat mail är det som skickats av Phil Jones den 16 november 1999 där han bland annat skriver följande :” I’ve just completed Mike’s Nature trick of adding in the real temps to each series for the last 20 years (ie from 1981 onwards) and from 1961 for Keith’s to hide the decline.”. Det visar sig att detta “trick” sannolikt handlar om att välja ”rätt” data för att få trenden att se ut som man vill. Även dessa ”rätta” data är vetenskapligt försvarbara men att utföra själva valet utan att kommentera det måste rimligtvis anses som vetenskapligt fusk.

Forskning fungerar genom så kallad ”peer review”, fritt översatt ”kollegiegranskning”. Om man skickar in ett bidrag till en tidsskrift så ska det granskas av en eller flera kollegor innan den accepteras. Det säger sig självt att ett sådant system lätt kan missbrukas – exempelvis genom att man vägrar godkänna artiklar med ”fel” slutsatser. Det finns stark anledning att misstänka med anledning av vad som står i dessa mail att oegentligheter i detta avseende har förekommit. Ett av flera exempel på detta är följande brev från Keith Briffa till Edward Cook den 4 juni 2003:

“I am really sorry but I have to nag about that review – Confidentially I now need a hard

and if required extensive case for rejecting – to support Dave Stahle’s and really as soon

as you can. “

Ingen vet vem som stal mailen och lade ut dem. Men det är högst sannolikt att det är en insider och alldeles klart att det är en person (eller grupp) som förstår vad det handlar om.

Mailen försökte man först ta lätt på och skämta bort. Men det är ingen tvekan om att de tas på större allvar nu. En huvudperson i sammanhanget är Phil Jones, professor och föreståndare för CRU. Han suspenderades från sin roll som föreståndare i väntan på en utredning. En sådan har nu tillsatts. Tyvärr förekommer en del märkligheter – trots att kommittén bedyrar på sin hemsida att alla inblandade ska vara oberoende så visar det sig vid en närmare granskning att de inte är det – rätt allvarligt eftersom det handlar om att återställa förlorat förtroende. Jones hördes i brittiska parlamentet den 1 mars och var mycket pressad – efteråt var också stora delar av den brittiska pressen kritisk till honom.

Allra märkligast och kanske mest skrämmande är dock att Jones berättat för utredningen att förutom kända klimatkritiker så har ingen annan önskat få se hans data som är viktiga för hela klimatdebatten. Vetenskapen bakom klimatförändringen är alltså delvis ogranskad!

Hemsidan finns här.

Även Michael Mann, vid Penn State University i USA, blev föremål för en undersökning men friades från anklagelser om fusk. Man kan dock ifrågasätta hur djupt denna undersökning grävde. Inga kända kritiker fick delta.

Glaciergate

I november 2009 slog en glaciolog larm om att det fanns felaktigheter i IPCCs AR4 rapport från 2007 angående Himalayas glaciärer. Enligt IPCC skulle större delen av dem ha smält redan 2035 vilket är en ren omöjlighet, de krymper i högst måttlig takt och några av dem har till och med växt under de senaste åren. Larmet nådde IPCCs chef Rajendra Pachauri som först slog ifrån sig med ”I don’t have anything to add on glaciers” – ett uttalande som han sedan skulle få ångra. Det visar sig att detta märkliga fel var intressantare än vad man först kunde ha anat. Troligen är det en felskrift ifrån en intervju där en forskare ska ha spekulerat att de flesta glaciärer där skulle ha smält år 2350 alltså över 300 år senare! Men än intressantare är kanske att denna information var hämtad ur en WWF (World Wildlife Fund) rapport. Detta är i klar kontrast mot IPCC rekommendationer där det klart framgår att så långt möjligt ska fakta komma ifrån granskade vetenskapliga rapporter.

Efter debaclet med glaciärerna började journalister och andra granska IPCCs rapporter närmare och en rad grova felaktigheter hittades. Var och en av dem har fått egna namn, såsom ”Amazongate”, ”Africagate” osv. Gemensamt för alla dessa är att de innehåller grova överdrifter och felaktigheter när det gäller de faror som den globala uppvärmningen redan har eller inom en snar framtid förväntas orsaka. Det har påpekats att det är kanske inte är så märkligt att felaktigheter har smugit sig in i IPCCs mycket bastanta rapporter – AR4 rapporten är på flera tusen sidor. Men det ursäktar nog inte felen. För det första handlar det om systematiska överdrifter. För det andra måste det anses vara utomordentligt dåligt omdöme att citera rapporter ifrån WWF (som förekommit i ett flertal fall) – i sig i allra högsta grad en part i målet och en organisation som livnär sig på alarmism. Att ta information ifrån WWF kan inte på något sätt anses vara mer trovärdigt än att ta den ifrån exempelvis ett oljebolag. [Det kan vara bra att påminna sig om att enbart svenska WWFs bolag Världsnaturfondens AB (!), hade en omslutning på 232 miljoner kr år 2008. Detta är numera en hyperinternationell storindustri].

En av överdrifterna avser andelen areal av Nederländerna som befinner sig under havsytans nivå. IPCC rapporten skriver att 55% av Nederländernas landyta befinner sig under havsytans nivå vilket är alldeles för mycket. Den korrekta siffran är ungefär 20%. Detta relativt oskyldiga exempel är ändå intressant eftersom det visar att det finns felaktigheter även i lätt kontrollerbara fakta. Alla felaktigheter som har kommit till min kännedom syftar till att förstärka hotbilden för den globala uppvärmningen. Inga exempel finns på motsatsen, där rena felskrivningar uppkommit där effekten har mildrats.

Slusatser och kommentarer

Hur ska man nu tolka allt detta? Avslöjar dessa skandaler och missförhållanden något väsentligt? Eller är det bara en storm i ett vattenglas – kollegor emellan kan man ju ibland ha en ganska rå ton trots att man inte menar något allvarligt och tjocka rapporter innehåller nog ofta en hel del fel. Bloggarna på Real Climate må vara lite överentusiastiska för sin sak men egentligen är de väl ärliga?

Det finns flera skäl att ta allvarligt på det här. Debatten på Real Climate är förnyktrande. Klimatgurun James Hansen analyserar sina data i en artikel och undviker helt att notera det uppenbara – att temperaturen har varit flack under det sista decenniet. Om man påpekar detta uppenbara faktum i debatten på Real Climate hånas och framställs man som varande en okunnig nybörjare. Samtidigt visar det sig att andra ytterst välrenommerade forskare faktiskt mycket väl ser denna effekt och använder den till att komma med intressanta vetenskapliga påståenden. Med den förutfattade mening som många klimatforskare tycks ha måste risken bedömas som avsevärd att de missar väsentliga vetenskapliga upptäckter. Detta alldeles oavsett om de försöker vara aldrig så ärliga i sin bedömning av fakta.

E-postskandalen visar tydligt att klimatforskningen är helt igenom politiserad. Det är svårt att tro att de inblandade klarar av att skilja på sina politiska värderingar och ställningstaganden å ena sidan och sina vetenskapliga instinkter å andra sidan. Allt som presenteras här tyder på motsatsen. Det finns stor anledning att förmoda att den vetenskapliga processen med kollegiegranskning inte fungerar normalt inom klimatområdet. Därmed riskerar hela den vetenskapliga metoden att haverera.

IPCC är ett politiskt organ med uppgift att försöka ta fram fakta om och presentera människopåverkade klimatförändringar. Det finns stor anledning att befara att deras urval av befintlig forskning inte är neutral. Avslöjandet att allvarliga fel finns i deras rapporter är därför utomordentligt allvarligt. Observera att dessa fel inte bara är små fotnoter utan de har uttryckligen använts för att motivera ansökningar till anslag och de har också använts i den politiska debatten ända upp på nivån av FNs generalsekreterare.

Än allvarligare är kanske att IPCCs oerhört inflytelserika rapporter endast tycks ha lästs av ett litet antal personer. Sedan 2007, alltså i över två år, har det i rapporterna funnits antal viktiga enkla fel som skulle kunna ha avslöjats av en stor andel av intellektuella bara de hade läst dem. Dessa rapporter påverkar världspolitiken i hög grad. Varför fungerar inte granskningsprocessen? Förekomsten av dessa enkla överdrifter antyder knappast att de är avsiktliga eftersom de nog förr eller senare skulle ha avslöjats – snarare visar det att den eller de som har skrivit har varit så upptagna av att ägna sig åt opinionsbildning att de till och med har glömt att kontrollera enkla fakta. Så långt ifrån forskning som man kan tänka sig, alltså. Man frågar sig hur många mer svårupptäckta fel det finns?

Som jag tidigare har skrivit så riskerar klimatdebatten att bli ett enda stort researchgate där förtroendet för forskning i allmänhet kan lida oreparabel skada. En stor anledning i detta är västerländska medias fullständigt totala kollaps som granskande instrument. Istället har man på många håll, inte minst i Sverige, ägnat sig åt ganska hämningslös aktivism. Först när Glaciergate uppdagades började man på allvar granska skrifterna och hittade då förstås ett antal enkla fel. För att hitta de mer avancerade krävs förstås forskningsinsikt och djupa kunskaper i fältet. Att undvika att granska så politiskt viktiga områden som klimatforskningen känns lika naivt som att undvika att bedriva noggrann revision på aldrig så välrenommerade stora företag. Man trodde att världen borde ha lärt sig detta åtminstone efter Kreugerkraschen men Madoffskandalen visar att detta tydligen måste läras om och om igen.

Om och om läser vi nu i media att det, trots att felaktigheter har förekommit i IPCCs rapportering och vissa smärre oegentligheter i klimatforskningen, inte ändrar någonting. Det här ska man tolka försiktigt. Visst finns det en rad fakta som talar för AGW-hypotesen som inte påverkas av detta. Men om inte debatten är fri så finns det all anledning att tro att den kan bli skevare än vad man kanske anar. Det kan också vara intressant att fundera på paralleller. Företrädarna för Pragvåren kallade sig fortfarande övertygade kommunister trots att de uppenbarligen egentligen bekämpade just det systemet. Insikten om att man har bytt sida mognar ofta långsamt.

Det finns en stor önskan bland klimatengagerade att hänvisa till vetenskaplig konsensus i klimatfrågan och att hävda att debatten därmed skulle vara över. Detta är ett mycket ovetenskapligt synsätt som hämtar sina argument ur politiken. Som kontrast till detta så är det intressant att notera att tidskriften Science på fullt allvar alldeles nyss publicerat en artikel om en apparat som ska testa Newtons lagar. Detta trots att det har rått vetenskaplig konsensus i 300 år om deras giltighet!

Det här inlägget postades i Debatt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>