Klimatmöte i Riksdagen

Riksdagsledamöterna Ingemar Vänerlöv (kd), Lars Gustafson (kd), Jan Ericson (m) och Sven Ynge Persson (m) ordnade ett seminarium i Riksdagen den 24 mars 2010 med titeln ”Vad händer med klimatfrågan 2010”.Underteman var resultaten av klimatmötet i Köpenhamn, skandalerna kring Hadley Center och kontroverserna kring FNs klimatpanel IPCC. Inbjudna talare var Michael Tjernström, professor Stockholms Universitet, Professor Göran Peterson, Chalmers, Professor Sten Bergström, SMHI, samt professor Peter Stilbs, KTH. Av dessa kan Tjernström och Bergström anses tillhöra ”konsensus” lägret och Peterson och Stilbs ”skeptiker” lägret. Moderator var Roland Poirer Martinsson, filosof och chef för Timbro medieinstitut.

Tjernström och Bergström redogjorde för den etablerade uppfattningen om pågående och förväntade klimatförändringar och deras presentationer innehöll därför inte något särskilt överraskande. Tjernströms framställning var dock klar och det imponerade att han betonade de osäkerheter som faktiskt föreligger både när det gäller klimatet och de modeller som forskarna använder för att beskriva klimatets förväntade utveckling. Bergström oroade sig mest för den stigande havsnivån. Tyvärr satte han den inte i ett historiskt perspektiv – särskilt i Europa har havsnivån varierat oerhört under de sista årtusendena. Bergström berättade dock lite oväntat om de senaste forskningsresultaten som visar att det inte förväntas någon ökning av antalet oväder i framtiden.

Göran Peterson hade lite ovanliga vinklingar. Han återkom flera gånger till det märkliga att alla tycks ha slutat att oroa sig för nästa istid vilket man gjorde i avsevärd omfattning tidigare under 1900-talet. Han ansåg också att klimatfrågan hotar miljön eftersom den stjäl uppmärksamhet ifrån en lång rad andra processer. Vidare betonade han det välkända faktumet att koldioxidens inflytande på växthuseffekten är ”mättad” och att det därför bara blir en logaritmisk respons på ökad koldioxidhalt. Resultatet blir att en ökad koldioxidhalt bara ger en liten direkt uppvärmning, bara ungefär 1,2 grader per fördubblad koldioxidhalt. Detta är som sagt väl känt och erkänt bland klimatforskarna. Deras svar är att förstärkningseffekter, positiv feedback, gör uppvärmningen mycket större. Tyvärr brukar de sällan betona att osäkerheten kring dessa mekanismer är stor och inga modellkörningar kan minska den. Peterson betonade också negativ feedback, även den som utgörs av Stefan-Boltzmanns lag som utsäger att utstrålningen (och därmed avkylningen) ökar med kvadraten på kvadraten på temperaturen. Här var han dock lite fel ute eftersom det finns en planet, Venus, som har en mycket högre temperatur än jorden trots att den mottar ungefär mängd solstrålning (instrålning minus reflekterad utstrålning) som jorden.

Peter Stilbs, slutligen, gjorde en fin presentation där han tydligt visade hur märkligt och ovetenskapligt IPCC fungerar. Att påstå att man är vetenskapligt förankrad samtidigt som man ensidigt samlar bevis för en enda ståndpunkt är helt enkelt lite absurt. En forskare söker sanningen hur den än är. Det gör inte IPCC.

Martinsson gjorde en bra insats som moderator och grillade föreläsarna ganska väl. Tyvärr blev tiden för diskussion alldeles för knapp. I diskussionen tillfrågades Tjernström om han ändå inte kunde förstå den kritik som framkommit mot IPCC i och med Glaciergate mfl. Skandaler och om de svårigheter som tycks finnas att bedriva normal forskning i skenet av den bevisliga politiseringen. Tjernström kunde dock inte se att vare sig kritiken mot IPCC eller mot klimatforskarna vid Hadley center skulle kunna vara av någon avgörande betydelse.

Funderingar och slutsatser

De fyra riksdagsmännen gjorde en god insats med sammankallandet till detta möte. Denna fråga som statsministern har kallat den viktigaste har ju nämligen märkligt nog knappast aldrig diskuterats på politisk nivå. Istället har allt motstånd förlöjligats och marginaliserats. Men den sista tidens skandaler kan ha ge ett en del en tankeställare att en del av de farhågor som framförts av vissa kritiker faktiskt har besannats. Tyvärr var endast ett litet antal riksdagsmän närvarande, högst ett tiotal. Märkligt men kanske typiskt. Hur övertygad man än är över att klimatfrågan är ett verkligt problem så borde det väl vara bra att få sina bevekelsegrunder ifrågasatta och diskuterade?

Min känsla blir alltmer att skillnaden mellan ”konsensus” anhängare och ”skeptiker” i första hand handlar om sociologiska faktorer och inte om naturvetenskap. I många fall är skillnaden inte särskilt stor när det gäller underliggande naturvetenskapliga fakta men däremot är skillnaden stor i hur man värderar säkerheten i de tolkningar som görs av dem och de händelser och risker som blir konsekvensen. Med enbart naturvetenskapliga argument löser man alltså inte denna konflikt.

Det här inlägget postades i Debatt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>