Äntligen klimatdebatt! Om anförandena i Engelsberg och öppet brev till Ulf Danielsson

Äntligen har den klimatdebatt som borde pågå och ha pågått i media under de sista 5 åren påbörjats. Gåtan kvarstår varför det först nu, i fjortonde timmen, är möjligt att hålla sådana här debatter. Axelson Johnson stiftelsen samlade till ett seminarium på Engelsberg titulerat ”Climategate och hotet mot isbjörnarna”. Seminarierna finns tillgängliga på webben och kommer också att sändas på Axess TV. Av presentationerna belystes många aspekter av denna komplexa fråga och det blev än en gång tydligt varför frågan är så svår att debattera – talarna pratar helt enkelt oftast förbi varandra och detta sker kanske främst för att frågan kan föras på så många plan. Men icke desto mindre kom många viktiga frågor upp.

Talarlistan inkluderade Niklas Ekdal, journalist och f.d. ledarskribent på DN, Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, Svante Nordin, professor i idé och lärdomshistoria, Markku Rummukainen, professor SMHI, Johan Rockström, professor och chef för Stockholm Resilience Centre, Peter Stilbs, professor i fysikalisk kemi, Maggie Thauersköld Crusell, kommunikationskonsult och klimatbloggare , Olle Häggström, professor i matematisk statistik samt Kjell Aleklett, professor vid Uppsala Universitet.

Länken till dessa föredrag finns här:

http://www.axess.se/tv/program.aspx?id=1832

Bäst är förstås att själv lyssna till föredragen. Anförandena blev klara och direkta eftersom deltagarna inte fick visa bilder. Rummukainen ville av någon outgrundlig anledning inte att hans bidrag skulle sändas vilket bara är att beklaga.

Jag väljer här att bara kommentera Ulf Danielssons anförande i form av ett öppet brev. Jag tycker att han gav det viktigaste bidraget och det ger en bra grund till en fortsatt diskussion om hela klimatproblematiken. Hans bidrag hade titeln: ”Det räcker inte med att lyssna till vetenskapen – man måste förstå också”. Danielsson är en namnkunnig teoretisk fysiker och han är dessutom en god popularisator av vetenskap och detta sammantaget gör hans åsikter särskilt intressanta. Grundfrågan man bör ställa i alla debatter av den här typen är: Hur kan man se så olika på samma problem? Kan man få svar på det har man kommit en bit på väg och här ser jag en chans att göra det. Danielsson är inte känd som klimataktivist men han bekänner sig tydligt som anhängare till idéerna om en människoorsakad klimatförändring. Här först ett referat av hans föredrag:

Danielsson inleder med att konstatera att han inte själv är klimatforskare och att endast ett fåtal företrädare på seminariet är det. Han berättar vidare att han har en avsevärd erfarenhet av forskningsbedömning, också i andra discipliner än hans egen. Han går sedan in på att beskriva på vilket sätt han anser att politiker och journalister ska kunna ta ställning till klimatfrågan. För att kunna göra det så delar han upp frågan i tre delar: Först det vetenskapliga arbetet i sig, sedan frågan i vad mån det finns en konsensus och vad den är, och sedan det tredje – vad ska man göra?

Målet för forskarna i det vetenskapliga arbetet, menar Danielsson, är att publicera sig. Att få sina resultat synliggjorda och gärna sedda av andra. Forskarnas resultat granskas av andra forskare som förhoppningsvis också har god insikt i ämnet.

Om det föreligger en konsensus märker forskarna själva. Detta ingår egentligen inte i det vetenskapliga arbetet. Men många forskare vill förstås gärna motbevisa den rådande uppfattningen för att kunna etablera en annan konsensus. Och även om det föreligger en konsensus så behöver den naturligtvis inte vara sanningen. Danielsson tar här upp teorin om kontinentalförskjutningen som länge avfärdades som trams men som till slut har blivit den helt etablerade uppfattningen. Poängen är, säger Danielsson, att de här felaktiga uppfattningarna korrigeras så småningom. Vilka ska då göra bedömningen om vetenskaplig konsensus? Dels så sker detta inom universiteten men det är också en uppgift för vetenskapsjournalister som ska rapportera detta till allmänheten och för rådgivare till makthavarna. Den tredje frågan är vad man ska göra och den är egentligen det debatten borde handla om.

Danielsson anser att den första frågan, om vetenskapen, kan endast forskarna påverka, den andra frågan, om att värdera konsensusen, kan fler ha åsikter om medan den tredje frågan – hur man ska agera – kan alla vara med och påverka.

Problemen uppstår när man blandar ihop de här tre delarna. Vetenskapen måste lämnas till de i området aktiva forskarna. Vem som helst har rätt till en åsikt men man kan inte räkna med att bli hörd om man inte publicerar sig i forskningspublikationer. Hur ska man sedan kunna avgöra vilket som är den dominerande ståndpunkten? Ja, det är heller inte så svårt, menar Danielsson. Man kan exempelvis lyssna till uttalanden som görs ifrån akademier såsom Vetenskapsakademin där Danielsson själv ingår.

Visst kan etablerade ståndpunkter vara felaktiga. Men det finns en risk i att politiker och andra söker sig till vissa forskare för att få sina åsikter bekräftade. Forskarna själva, säger Danielsson, är visserligen vana vid kritik som framförs av kollegor men kan bli helt ställda när de blir påhoppade av aggressiva opinionsbildare. Det är viktigt att inte fästa för stor vikt vid enskilda individer utan istället att se till helheten.

Ytterligare ett problem finns att forskningen kan styras av anslagsgivare. ¨Det här är en viktig men allvarlig styrfaktor för all forskning på universiteten, säger Danielsson.

Danielsson summerar sedan sina slutsatser. Först och främst har vi ett problem när det gäller förbränning av fossila bränslen och att det finns en av människan därmed förbunden genererad klimatförändring. Han anser också att vi måste göra något åt frågan. Danielsson betonar återigen att han inte baserar detta på egen forskning utan istället på sin egen erfarenhet av att bedöma forskning. Uttalanden såsom de Vetenskapsakademin har gjort är de som journalister och andra har att stöda sig på men givetvis har journalisterna även en roll att granska. Danielsson avslutar med att ställa frågan om vad man ska göra med den information som finns. Ja, det är den frågan debatten borde handla om.

Slut på referat.

Ulf Danielsson inlägg är användbart eftersom han på ett tydligt sätt delar upp frågan i sina beståndsdelar och avgränsar de vetenskapliga delar där han avseende erfarenhet och bedömning måste anses vara en auktoritet. Den som utan att vara klimatforskare vill bestrida dessa avgränsningar eller delta i diskussionerna i de två första kategorierna måste alltså på ett trovärdigt sätt argumentera mot Danielsson. Jag tänker i de fortsatta kommentarerna väsentligen uppehålla mig kring Danielsson punkter ett och två, det vill säga om vetenskapens innehåll och om de etablerade uppfattningarna, och lämna frågan om åtgärderna därhän.

Jag ska börja med att säga att jag inte håller med Ulf Danielsson. Jag tror visst att det finns anledning även för oss icke-klimatforskare att lägga oss i såväl första som andra frågan och jag ska motivera varför.

Sedan ska jag säga att jag i stort håller med Ulf Danielsson i hans beskrivning av de olika delarna och att jag också faktiskt även håller med honom om när han säger att poängen är att de felaktiga uppfattningarna korrigeras så småningom.

Men varför är vi då inte överens? Jo, jag tror att med tiden, kanske efter 50 eller i vissa fall så länge som 100 år så har Danielsson rätt. Men det gäller inte i det korta tidsperspektiv som klimatfrågan nu jäktas fram. Dessutom finns det en rad speciella detaljer som gör att klimatfrågan inte är som forskning i allmänhet. Och som engelsmännen säger, ”the devil is in the details”. Här kommer en redogörelse för dessa viktiga detaljer och de frågor som därmed är förbundna.

Det som är det speciella med klimatfrågan är att det är en naturvetenskapligt baserad fråga som engagerar enormt och som påverkas av och påverkar människors värderingar och politiska åskådning. Dessutom är det en fråga där majoritetsuppfattningen ligger helt rätt i tiden, den är alltså politiskt fullständigt korrekt medan motsatsen inte är det. Alltsedan Rachel Carsons bok har vi levat i paradigmet att naturen är god och människan ond och att vi håller på att fördärva den. Historiska exempel på hur forskning har fungerat under trycket av politisk korrekthet förskräcker (jämför trettiotalet!) och man bör automatiskt höja misstänksamheten minst ett snäpp när ett resultat som upplevs som ”rätt” av samtiden också är det som omfattas av rådande konsensus. Håller du med mig, Ulf Danielsson?

Forskarna vill publicera sig, säger Danielsson. Javisst är det så. Men klimatfrågan är återigen speciell. Antag att det råder en obalans bland klimatforskarna beträffande deras privata, icke forskningsrelaterade, åsikter om klimatet och miljön och hur och vem som påverkar det. Hypotesen är alltså att betydligt fler (minst dubbelt så många?) av de aktiva klimatforskarna rent privat ”önskar” att rådande konsensus ska vara rätt svar jämfört med dem som ”önskar” att den ska vara fel. Det är alls inget ovanligt att forskare har en egen privat favoritteori som de innerst inne hoppas är korrekt och det är inget fel med det men obalansen och också engagemanget i klimatfrågan är speciell. Den här ”viljan”, som jag skriver om är alltså sådant som sannolikt fanns hos dessa forskare redan innan de hade hunnit sätta sig in i klimatfrågan [och alltså inte resultat av deras forskning] och reflekterar sannolikt istället huvudsakligen deras egna värderingar och kanske dessutom är det själva anledningen till att de bedriver klimatforskning.. Acceptera detta som ett tankeexperiment för ett ögonblick. Forskarna väljer själva vilka problem som är intressanta. Det kan liknas vid att vända stenar. Forskaren väljer alltså själv vilka stenar som ska vändas och när det väl har gjorts så redovisar han eller hon resultatet. Att underlåta att göra det eller att rapportera felaktigt, alltså fusk, tror jag är ovanligt och de inblandade forskarna i Climategate har heller kunnat beslås med fusk. Men vilka stenar man väljer anses däremot inte som fusk och jag tror att om man har en stark grundidé hur det förhåller sig så kan det vara lättare att välja de stenar som man tror kan visa sig understödja den teori man tror på än att välja dem som systematiskt kanske riskerar att stjälpa den. Dessutom är det nog väl så svårt att ”motbevisa” en klimatförändring som att ”bevisa” den. Motbevis kommer nog väsentligen att vara att framhäva osäkerheten i resultaten och detta brukar vara mindre aptitligt för forskare än att få fram tydliga resultat. Alltså, Ulf Danielsson, håller du med mig om att det sannolikt är fler klimatforskare som har konsensuslinjen som sin ”hjärtefråga” och att det kan ha betydelse för urvalet av forskningsfrågor som kan ha viss påverkan på balansen? Håller du också med mig om att en del e-post ifrån och en del utfrågningar av Climategateforskarna visar på ett stort personligt icke-forskningsrelaterat engagemang av ensidigt slag hos ett antal av de namnkunniga forskarna? Delar du åsikten att detta kan leda till en förhöjd risk att vissa stenar kan komma att lämnas ovända?

Vidare så har klimatforskningen fått ett enormt uppsving genom idéerna om en människoorsakad klimatförändring. Det finns alltså, om man uttrycker det lite cyniskt, direkta ekonomiska incitament för forskarna att ”hitta rätt svar”. Detta kan ske även utan att direkt fusk är inblandat, till exempel återigen genom val av forskningsämnen. Men inte bara pengar är inblandat utan också något som är än viktigare för många forskare, berömmelse. Så länge klimatfrågan är en ödesfråga hamnar de inblandade i rampljuset. Håller du med mig, Ulf Danielsson, att såväl rent forskningsfinansiella hänsyn liksom eget karriärtänk kan förväntas förskjuta bilden något? Du betonade själv faran i ditt anförande med anslagsstyrning. Om forskningen istället hade varit finansierad av oljebolag istället för av det allmänna så hade du nog säkert hållit med mig om att det i ett sådant finns en viss förhöjd risk för påverkan (fast åt andra hållet), inte sant?

Granskningssystemet av vetenskapliga artiklar förutsätter ett slags gentlemens agreement där en forskare (eller flera) ska förväntas släppa fram andra forskares resultat som kanske motsäger de egna och/eller, hemska tanke, kanske är briljantare. Inom många discipliner finns det en god mängd skandalhistorier hur systemet har missbrukats men i allmänhet fungerar det hyggligt och man känner inte till något bättre. Men inom klimatforskningen med dess engagerande innehåll och med dess möjliga obalans av värderingar blir risken för missbruk större än vanligt. Bland Climategate e-breven fanns det några meddelanden som fick mig att höja på ögonbrynen i denna fråga även om de inte har ansetts kunna bevisa direkt fusk. Håller du med mig om påståendena i dessa två föregående meningar, Ulf Danielsson?

Eftersom det finns en stark och extremt välkänd konsensus i frågan och många av de mest kända forskarna omfattar den så uppstår ett avsevärt tryck på en okänd forskare som får fram resultat i strid med detta. Visserligen vill man nog gärna utmana konsensus men vågar man i detta fall? Håller du med mig, Ulf Danielsson, att det finns en ökad risk att avvikande resultat inte rapporteras på grund av att den ansvarige forskaren helt enkelt inte vågar eller inte litar på sig själv tillräckligt mycket?

Nu till frågan om vem som bör kommentera forskningen. Att sätta sig in i en fråga och skapa sig en informerad uppfattning kräver mycket mindre engagemang än att själv bedriva forskning och publicera den. På klimatområdet finns ett, menar jag, unikt engagemang där riktiga vetenskapliga artiklar läses i vida kretsar på ett sätt som i övrigt knappast förekommer. Detta borde vara enormt glädjande för forskarna, en dröm helt enkelt, med detta stora engagemang och denna räckvidd för forskningen. Kan du förstå, Ulf Danielsson, att jag känner mig förvånad över att du helt nedvärderar detta och istället anser att forskarna ska sitta isolerade i sina elfenbenstorn och att vi andra ska nöja oss med att då och då få deras resultat kommenterade av journalister?

Klimatforskningen är också speciell i meningen att dess stora spektakulära resultat handlar om modellernas förutsägelser som inträffar hundra år in i framtiden med uppvärmningar på kanske 5 grader och havsvattenståndsökningar på metrar. Men det enda sättet att verkligen ta reda på vad som kommer att hända om hundra år är förstås att just i hundra år. De effekter som förutspås och som kan mätas redan nu är små och riskerar att dränkas av andra effekter, till exempel av så kallade naturliga klimatförändringar vilket bara är ett fint ord för att säga att man inte vet vad de är och därmed vet man inte heller avgöra hur stora de bör vara. Håller du med mig, Ulf Danielsson, att det är ett stort problem för utvärderingen av nuvarande förståelse för klimatförändringen att de effekter som faktiskt kan mätas ännu är små och svårmätta och att modellernas grandiosa förutsägelser i stort sett är helt värdelösa som hjälp för att verifiera teorierna idag?

Slutligen, Ulf Danielsson, håller du med om att det är oroande att vissa forskare tydligt har försökt nedvärdera betydelsen av klimatvariationer i det nära förgångna, exempelvis den medeltida värmeperioden, med tänkbart syfte att inte dessa naturliga klimatvariationer ska störa bilden av de förmodade artificiella klimatvariationer som anses råda idag?

Dessa frågor, totalt sju huvudfrågor, avser Danielssons del 1, själva forskningen. Nu till avdelning 2, konsensusen där jag också tar upp journalistiken.

Enligt mitt förmenande är ordet konsensus ett begrepp som överhuvudtaget inte hör hemma i forskningen. Visst finns det etablerade uppfattningar om det mesta men hela grunden i vetenskapen är att allt ständigt kan och ska omprövas, om än av praktiska skäl inte allt på samma gång. Att framdriva en etablerad, oomkullrunkelig sanning inom den unga forskningen om mänsklig klimatpåverkan känns minst sagt märkligt. Visst har en majoritet av forskarna en tydlig åsikt idag och det är inget problem med det men det kan mycket väl komma fram nya fakta som får detta att svänga nästa månad. Det enda sättet att försöka ”bevisa” en vetenskaplig sanning är att noga pröva dess motsatser och finna att de måste förkastas. Kan du därför förstå, Ulf Danielsson, min förvåning över rädslan för kritiker bland vissa välkända klimatforskare och hur de medvetet och faktiskt till och med rent olagligen har försökt gömma undan sina data i syfte att undvika vad man betraktar som obehörig granskning? Forskare älskar normalt att bli granskade – det visar ju att någon intresserar sig för deras resultat. Och om någon gör det och inte hittar något fel så stärker det ju bara slutsatserna och, än viktigare, om fel hittas, så för det forskningen framåt. Visst kan man vara lite oroad över osaklig granskning men i längden gör det kritikerna bara otrovärdiga. Varför, Ulf Danielsson, denna rädsla för kritik? Kan det vara så att det faktiskt finns forskare som är rädda för att vad man betraktar som ”fel” resultat ska komma fram?

Ett sätt att bilda sig en uppfattning av trovärdigheten att en konsensusuppfattning är korrekt är att titta på historiska exempel och på parallella vetenskaper. Det finns idag ett område som är en utmärkt parallell, den medicinska vetenskapen. I avsevärda stycken liknar den klimatvetenskapen. I snårskogen i de komplicerade biologiska systemen har de främsta forskarna länge försökt att snabbt destillera fram en konsensus som sedan har omsatts i praktisk handling, allt sannolikt i bästa välvilja för människors bästa. Nyligen har biologin och medicinen tagit ett språng genom den rad av nya kraftfulla verktyg som har tagits i bruk, främst gentekniken. Resultaten har inte låtit vänta på sig. Gamla konsensusuppfattningar faller just nu eller har nyligen fallit på rad som dominobrickor inom så vitt skilda områden som exempelvis synen på kosthållning, spädbarnsvård, samspelet mellan människan och dess mikroorganismer samt människans ursprung. Egentligen är det inget förvånande med detta, slutsatser i tidiga skeden om komplexa system riskerar att vara felaktiga. Men denna parallell bör mana till extra försiktighet avseende tilltron till konsensusuppfattningar avseende komplexa system, såsom den i klimatfrågan. Håller du med mig här, Ulf Danielsson?

Andra vetenskaper har inget IPCC. Denna politiska organisation har som uppgift att ur vetenskapliga data vaska fram dem som tydligast pekar på en klimatförändring. Man använder sig alltså av vetenskap för att konstruera propaganda. Om du tvivlar på den beskrivningen av IPCC, Ulf Danielsson, så gör ett enkel test. Sök på ordet värmebölja i nuvarande och tidigare skrifter och du hittar snart varningar för att fler människor i framtiden skall duka under för dessa. Men ett varmare klimat bör samtidigt leda till färre köldvågor, detta särskilt som den mesta uppvärmningen antas ske på höga breddgrader. Men jämför ovanstående med rapporteringen om hur det går för dem som faller offer för köldvågor. Du hittar sannolikt inte mycket!

Min tro är att existensen av IPCC avsevärt försvårar för klimatforskarna i deras försök att finna sanningen om klimatet och dess förändringar. Håller du med mig, Ulf Danielsson?

Slutligen journalistiken. En viktig anledning till det stora engagemanget hos många klimatskeptiker är vad man betraktar som en fullständigt havererad mediarapportering. Journalisterna har väsentligen varit aktivister istället för granskare. Så fort klimatförändringen blivit den etablerade uppfattningen så borde kritisk granskning har varit normen. Men i stort sett ingenting av detta har skett. Man kan säga att även Engelsbergsmötet i så motto har varit ett misslyckande eftersom man väldigt gärna hade sett någon av våra stora dagstidningars klimatdrottningar öppet få försvara sina ställningstaganden istället för den avsevärt mer perifere ledarskribenten Ekdal. När skandalerna kring IPCC uppdagades i form av den så kallade Glaciergate så visade sig snabbt att IPCCs ytterst inflytelserika skrifter tydligen hade lästs av mycket få och definitivt inte av några granskande journalister. De var ju behäftade med ett antal fel som vem som helst hade kunnat upptäcka. Hur många mer avancerade fel som finns i dem som kräver klimatforskarkompetens för att upptäcka vet vi ännu inte men att döma av ovanstående befarar man att antalet är avsevärt. IPCC har ju heller inte dragit sig för att bryta mot sina egna regler och citera extrema partsinlagor från organisationer som WWF. Denna multinationella organisation, som har alarmism som sin affärsidé, och som bara i Sverige omsätter 234 miljoner kronor per år delar ju dessutom helt öppet ut pris till våra ledande klimatjournalister! Ulf Danielsson, kan du förstå den stora oron för den bristande kvalitén i den journalistiska bevakningen? Jag utmanar dig att för varje artikel eller inslag i våra större riksmedia som du hittar som försöker underskatta betydelsen eller förminska trovärdigheten av den människoorsakade klimatförändringen eller dess konsekvenser så ska jag hitta tre som starkt överdriver den [jag är här försiktig – troligtvis kan jag hitta tio gånger fler]. Håller du med om, Ulf Danielsson, att den journalistiska presentationen av klimatfrågan i svenska (men även många utländska) medier har varit vinklad och i många fall har granskningen nästan helt uteblivit?

Detta var totalt fyra huvudfrågor inom avdelningen konsensus.

Vad föreslår jag att man ska göra då? Ska forskarna fråntas forskningen och lekmän sättas i deras ställe? Nej, naturligtvis inte. Forskarna ska fortsätta sitt arbete och får ha vilka åsikter de vill. Men ett behov av en särskilt kritisk forskning, som kan anses ha större sannolikhet att motbevisa de rådande doktrinerna, bör poängteras. Forskargranskningen av tidskrifter skall få större transparens. Pengar till kritisk forskning bör öronmärkas i syfte att höja dennas status. Varför dessutom inte instifta ett pris – exempelvis 10 miljoner Euro till den som kan visa att den etablerade klimatuppfattningen är väsentligt fel? Är den inte det så är det ju ofarligt att utfästa belöningen och är den det så kan denna summa sparas ett stort antal gånger om! Allmänhetens engagemang i frågan skall uppmuntras istället för avvisas. Forskarna bör faktiskt åläggas att kommunicera mer med allmänheten – den här frågan är för viktig för att gömmas undan i elfenbenstorn. Dessutom ger den en lysande möjlighet till större samhällsengagemang för forskningen. Alla dessa åtgärder syftar till att ställa klimatvetenskapen på säkrare grund och ge den större legitimitet, inte tvärtom.

Nu till frågan om åtgärder. Naturligtvis kan man anse att åtgärder mot en möjlig klimatförändring är nödvändiga trots att man inte kan vara säker på att den äger rum. Men man ska inte låta politikerna ta gisslan bland forskarna och kräva tvärsäkra slutsatser som inte är möjliga. Om forskarna fortsätter att falla för denna frestelse riskerar det att skada forskningen för oöverskådlig framtid.

Kort sammanfattning av frågorna. Om du håller med mig i en viss fråga, Ulf Danielsson, så räcker det med att bara svara ja. Om du inte gör det, skriv åtminstone en mening i vilket avseende vi inte är överens.

1) Håller du med om att extra vaksamhet krävs avseende konsensusuppfattningar som överensstämmer med åsikter som kan anses politiskt korrekta?

2) Håller du med om att forskningen kan påverkas om en kvalificerad majoritet av forskarna har åsikter och värderingar som gör att de helst vill få ”rätt” svar?

3) Håller du med om att en hårt etablerad konsensuslinje ökar risken för att motsägande resultat inte blir publicerade?

4) Håller du med om att granskningssystemet i vetenskapliga tidskrifter kan riskera att fungera sämre om det finns en mäktig åsiktsmajoritet?

5) Kan du förstå att jag är förvånad över att du inte uppskattar allmänhetens stora engagemang (och insatthet!) i denna aktuella forskningsfråga?

6) Håller du med om att klimatforskningen är speciell i så motto att dess stora och välkända förutsägelser [som gett den rubriker] inte kan prövas i nuet utan endast istället i svårmätta detaljer?

7) Håller du med om att det är oroande att vissa namnkunniga klimatforskare har försökt minska fokus på historiska så kallade naturliga klimatvariationer?

8) Kan du förstå att jag har svårt att förstå vissa välkända klimatforskares rädsla för kritik och kritisk granskning?

9) Det finns paralleller inom andra vetenskaper som sysslar med komplexa system och som antyder att konsensusuppfattningar inte har så stort värde. Ett exempel på detta är medicinen där nya metoder har fått en hel del gamla uppfattningar att falla som korthus. Håller du med om att dessa paralleller borde leda till större försiktighet i tolkningen av trovärdigheten även i konsensusuppfattningen avseende klimatfrågan?

10) Håller du med om att existensen av ett IPCC, som är unikt för klimatvetenskapen, minskar forskarnas möjlighet till förutsättningslöst sökande efter sanningen?

11) Håller du med om att bevakningen av klimatfrågan i svenska medier har varit vinklad och att andelen granskning har varit alltför liten?

Tack på förhand för dina svar.

Steven Jörsäter

Docent i astronomi

Det här inlägget postades i Debatt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>