Klimatskeptiker

Tyvärr förekommer en utbredd smutskastning av klimatskeptiker. I tidningen Folkvett jämställdes nyligen klimatskeptiker med kreationister! I en artikel av Olle Häggström med titeln ”Vetenskap och pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet”

http://www.vof.se/folkvett/20084vetenskap-och-pseudovetenskap-exemplet-stockholmsinitiativet

tillåts Häggström ösa galla över alla som törs tvivla på klimatdogmerna. Jag och Ingemar Ernberg skrev omgående en replik till Folkvett men den togs inte in. Det räcker med att de två som angreps, Peter Stilbs och Fred Singer fick möjlighet att yttra sig. Tråkigt eftersom vår kritik av Häggströms argument var rent vetenskapliga, en vinkel som varken Stilbs eller Singer hade valt.

Folkvett är en tidning som skriver om vetenskapen kontra pseudovetenskap – vad är skillnaden och vad särskiljer den senare. Märkligt nog är man inte särskilt engagerad i klimatvetenskapen – vår tids i särklass intressantaste och viktigaste exempel på svårigheten att skilja riktig vetenskap ifrån någonting annat. Ett område där vetenskap, värderingar och politik blandas ohämmat. Klimatvetenskapens viktigaste resultat, de långsiktiga prognoserna om klimatets utveckling, kan nämligen inte bedömas ur sedvanliga vetenskapliga perspektiv eftersom vi idag inte kan avgöra om förutsägelserna har något med verkligheten att göra eller inte. I denna ödesfråga väljer alltså Folkvett att lägga locket på trots att dess moderförenings ordförande, Hanno Essén, skriver :”Jag sitter inte själv i redaktionen men så här i efterhand tycker jag nog att en del ordval i Häggströms artikel är olyckliga och borde strukits. Antydningarna om pseudovetenskap och likheter med kreationism hos klimatskeptiker är djupt orättvisa eftersom dessa nästan uteslutande är personer som brinner för den gängse naturvetenskapen och tekniken. Vad Häggström avsåg var, antar jag, att vissa psykologiska mekanismer som skulle vara lika.”

Varför i herrans namn släpper de då in Olle Häggströms partsinlaga om de sedan inte vill fortsätta debatten? Tråkigt men ännu ett exempel på att klimatkritiken ska tystas med alla medel.

För att klargöra denna bloggs ståndpunkt än en gång: Klimatet synas ur ett vetenskapligt perspektiv. Ingenting ”förnekas” eller påstås som inte kan stödjas men den uppblåsta och överdrivna självsäkerheten som omger klimatvetenskapen måste granskas och nyanseras. Nedan publiceras vår replik till Häggströms artikel i Folkvett inskickad julafton 2008. Den kan läsas utan att man innan har läst Häggströms artikel :

Om Klimat, Kritik och Pseudovetenskap

I sista numret av Folkvett skriver Olle Häggström i artikeln ”Vetenskap och pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet” (1) om klimatforskning. I denna artikel synar Häggström ”klimatskeptiker” och exemplifierar med den grupp som kallar sig Stockholmsinitiativet. Enligt Häggström är den klimatskeptiska ståndpunkten vetenskapligt ohållbar i sken av fakta och rådande vetenskapliga koncensus på temat.

Liksom Häggström är vi vetenskapsmän, men inte ”klimatforskare”. Det är i denna egenskap vi vill bemöta hans inlägg. Häggströms inlägg är ett illustrativt exempel på att klimatdebatten har tagit en farlig vändning som på sikt riskerar att skada vetenskaplig trovärdighet i allmänhet. Till skillnad från Häggström menar vi att vissa övertolkningar och förutsägelser inom klimatforskningen är kontroversiella och även gränsar till det pseudovetenskapliga.

Teorin om antropogen global uppvärmning handlar om att människans utsläpp av växthusgasen koldioxid långsiktigt påverkar klimatet. Det väsentliga verktyget är avancerade fysikaliska klimatmodeller som ger prognoser för vilket klimat vi kommer att få i framtiden, som en effekt av en ökad koldioxidhalt. Klimatmodellerna är komplexa datorprogram där de fysikaliska processerna har approximerats av ekvationer. Varje körning av dessa program ger som resultat en prognos för ett framtida klimat.

Modellerna används främst till att göra långtidsprognoser för klimatets utveckling under 100 eller 200 år. De centrala resultaten från klimatmodellerna kan alltså först verifieras långt in i framtiden. Dessa förutsägelser kan, med andra ord, inte falsifieras i nutiden, och kan därför inte idag ligga till grund för någon vetenskaplig bedömning av modellresultatens korrekthet.

Modellerna används även för att göra prognoser i närtid. Problemet är att dessa prognoser är svåra att använda för att verifiera modellerna. Ändringen i koldioxidhalt som har skett fram till idag är förhållandevis måttlig. Klimatet har visserligen blivit något varmare ungefär som modellerna förutspår men det är svårt att avgöra vad som skall hänföras till de effekter som modellerna hanterar och till andra, s.k. naturliga variationer (av okänt ursprung), som vi vet har funnits i det förgångna då mänsklig påverkan knappast kan ha förelegat.

Man bör vara sunt kritisk mot resultat av komplexa modeller som inte har kunnat tränas och verifieras på parameterdata som de ska användas för att göra prognoser på. Risken är helt enkelt stor att trots att man har bra koll på 150 parametrar så har man missat eller felvärderat den 151:a parametern som helt stjälper slutsatserna. Det finns belysande exempel från andra vetenskaper att så är fallet. Vi nöjer oss med ett exempel från astronomin.

Modeller av stjärnors inre har funnits i femtio år och anses numera ganska välförstådda, långt mer så än några klimatmodeller kan göra anspråk på. I slutstadiet av sina liv exploderar vissa stjärnor som supernovor och de kan då ses på mycket långt håll. Flera hundra supernovor har kunnat observeras årligen. Frågan var bara – hur såg stjärnan ut innan den exploderade? Stjärnmodellerna gav ett ganska entydigt svar – det måste vara en röd jättestjärna. Detta var alltså forskarkoncensus. Men man hade aldrig observerat hur någon faktiskt såg ut eftersom supernovor befinner sig mycket långt bort och vanliga stjärnor (som den ju var innan den exploderade) är alldeles för ljussvaga för att kunna ses på de avstånden. År 1987 exploderade emellertid en supernova i den närbelägna galaxen Det Lilla Magellanska Molnet. Detta var turligt nog ett välstuderat område och talrika bilder fanns före explosionen. Med hjälp av dessa kunde man fastställa att föregångsstjärnan var – blå! (2)

Den här historien illustrerar vad det handlar om. När man väl har ”tränat” en modells utfall med en mängd olika värden på ingångsparametrarna, och jämfört med faktiska observationer motsvarande dessa kan modellerna bli väldigt bra. Men det förutsätter att man faktiskt har mätningar på tillstånd någorlunda motsvarande de olika parametrarnas värden. För klimatmodeller har vi inga användbara observationer av hur klimatet faktiskt är när koldioxidhalten är hög. Det betyder att det är för tidigt att fästa tilltro till modellresultaten. Detta gäller alldeles oavsett att det finns en forskarkonsensus kring modellernas utformning.

Bland en del förespråkare för den förhärskande klimatteorin – så även hos Häggström – finns en mycket stark önskan att ”fastslå teorin bortom rimligt tvivel”. En sådan ambition bygger inte på vetenskaplig metodik. Den vittnar snarare om ett pseudovetenskapligt förhållningssätt. Riktig vetenskap bejakar istället all rimligt formulerad kritik, särskilt så när det handlar om relativt nya upptäckter. Inom fysiken och biologin omprövas och testas ”sanna resultat” oupphörligt gång på gång. Det är ett tecken på sund vetenskap. Vi blir därför särskilt bekymrade när vi i klimatfrågan ser hur denna ambition slår över i brännmärkning av skeptiker, med känslomässiga argument och insinuationer, i stället för saklighet. Häggströms inlägg går i linje med detta genom att indirekt jämställa klimatskeptiker med kreationister.

Det finns fler problem för klimatmodellerna än att bestämma och förstå alla de parametrar på vilka de vilar. Själva den underliggande fysiken är långtifrån fullständigt utredd. Häggström berör några problem men avfärdar dem alltför lätt. Häggströms hypotes A1, att mänskliga koldioxidutsläpp medför en stor höjning av halten koldioxid i atmosfären, är mer komplicerad än vad som framställts. Visserligen har det, i artiklar som Häggström refererar till, visats att djuphaven knappast har en obegränsad förmåga att suga upp överskottskoldioxid, vilket man tidigare trodde. Men därmed är inte sagt att de inte kan ha en avsevärd effekt och relationen mellan utsläppt koldioxid och höjd atmosfärshalt är därför inte glasklar. Dessutom väljer Häggström, märkligt nog, att inte nämna det viktiga faktum att historiska data otvetydigt visar att varmare klimat har varit korrelerat med en förhöjd koldioxidhalt, se t.ex. (3). Få tror att det var koldioxiden som orsakade värmen i det förgångna utan förmodan är att det var tvärtom, det blev varmare av något annat skäl och det fick koldioxidhalten att stiga. Idag vet vi att koldioxidhalten stiger samtidigt som klimatet blir varmare och det är alltså inte riktigt klart vad som är orsak och vad som är verkan.

Koldioxidhalten stiger snabbt och anses vara högre nu än vad den har varit under hundratusentals år. Detta är ett centralt argument för att den förhöjda koldoxidhalten skulle vara orsakad av människan. Frågan är dock vilken tilltro som verkligen ska sättas till denna jämförelse mellan indirekta mätningar på isborrkärnor över långa tidsrymder och vår moderna korta tidsserie. Vilken tidsupplösning har verkligen dessa mätningar? Låt oss anta att den nuvarande förhöjningen, som bara är något hundratal år gammal, faller lika fort igen. Kan en motsvarande händelse verkligen ses i isborrkärnorna? Vi behärskar inte fältet och vet därför inte svaret men förbehåller oss rätten att ställa frågan

Häggströms hypotes A2, att en förhöjd koldioxidhalt leder till kraftigt höjd temperatur är inte heller tydligt avgjord. Häggströms diskussion av den hypotesen är ofullständig. Om man tillför koldioxid till en atmosfär som helt saknar koldioxid så förväntar man sig en ganska kraftig växthuseffekt vilket länge har varit känt.. Men i jordatmosfären är koldioxidhalten redan av naturliga skäl så pass hög att den ur utstrålningssynpunkt kan anses mättad. Detta betyder att växthuseffekten faktiskt är relativt okänslig för koldioxidhalten. Koldioxidhalten måste alltså öka mycket för att vi ska kunna få någon nämnvärd ytterligare effekt. Man beräknar att varje fördubbling av koldioxidhalten ger en temperaturökning på en dryg grad. Om detta vore den enda effekten kunde man i stort sett avskriva alla klimatlarmrapporter – effekterna på jordens klimat skulle bli fullt märkbara men ganska små. Ingen rimlig höjning av koldioxidhalten skulle leda till mer än ett par graders temperaturhöjning. Inget av vad som nyss sagts är kontroversiellt.

Istället är det just de dåligt förstådda förstärkningseffekterna, som nämns av Häggström, vilka är helt avgörande för om vi ska få någon väsentlig uppvärmning värd att oroa sig för. Klimatprognoserna vilar alltså på erkänt oklara och illa förstådda förstärkningsmekanismer. Det är dessa modellerna försöker hantera.

Vi påstår nu inte att något av de problem eller alternativa möjligheter som vi har beskrivit skulle vara mer trovärdiga än den mer allmänt accepterade linjen. Nej, i själva verket håller vi med om att den bland forskare allmänt accepterade linjen att global uppvärmning har ett antropogent ursprung är den enklaste förklaringen som stämmer bäst med såväl modeller som observationer. Vi sätter oss alltså inte över forskarkoncensus, men tillbakavisar med bestämdhet att detta skulle vara visat bortom rimligt tvivel. Att sluta tvivla och att sluta kräva verifieringar vore direkt farligt för samhället. Klimatforskningen kommer att stärkas på sikt av kritisk granskning, alternativa teorier och debatt. Både konsensusforskare och skeptiker måste hålla sig till sakskäl och värdera tolkningarnas bärkraft. För samhället, som just nu är så beroende av dess resultat, är detta ett oavvisligt och nödvändigt krav.

Med vår skeptiska hållning befinner vi oss i gott sällskap. I en essä (4) redogör den namnkunnige fysikern Freeman Dyson för sin upplevelse av klimatforskningens konsensus och hur den har gått från vetenskapligt sanningssökande till att få närmast religiösa övertoner. Forskare smutskastas med känslosamma argument istället för sakskäl. Han hävdar att det kan vara mycket viktigt att lyssna på den skeptiska minoriteten: ”In the history of science it has often happened that the majority was wrong and refused to listen to a minority that later turned out to be right”.

Det finns exempel ur historien på komplexa fenomen där de ursprungliga och uppenbara idéerna har visat sig helt felaktiga, trots att avsevärd forskarkoncensus har rått. Ett närliggande exempel handlar om den stora Skogsdöden som härjade främst i Tyskland på åttiotalet (5). Även då utsågs människan och då främst försurande utsläpp som huvudorsaken. Lyckligtvis behövde vi bara vänta några år (och inte hundra) på möjligheten att – i detta fall – falsifiera den förhärskande hypotesen. Träd odlades på extremt sura bäddar och det visade sig snart att träden växte bra på jordar som var surare än några verkliga. De flesta träd repade sig så småningom, fenomenet berodde mest på kalla vintrar och olämpliga frön och hela händelsen glömdes snabbt bort. Vem diskuterar Skogsdöden idag? Men läxan finns det all anledning att komma ihåg.

Men det kanske viktigaste som Häggström underlåter att behandla är konsekvenserna av klimatfrågans extrema politisering. I detta avseende är klimatfrågan unik i modern historia. Häggström skriver att inga kritiska artiklar publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Vågar någon det då? Får de kritiska forskarna artiklarna publicerade?

Det är i skenet av detta som Stockholmsinitiativet ska ses. Företrädarna för detta är inga klimatforskare men de har i likhet med många andra upprörts över massmedias och politikernas enögdhet och godtrogenhet i frågan. Häggström gör sig lustig över att Stilbs mfl. skriver i Expressen och andra tidningar men det är i dylika media som klimatfrågan numera drivs. Huvudspelplanen tycks, olyckligt nog, sedan länge lämnat de vetenskapliga tidskrifterna. Forskarna har inte längre kontroll över den demon de har släppt lös. På grund av de stora osäkerheterna skulle teorin kunna leda oss helt fel. Hur lång tid tar det och hur många motindicier krävs innan konsensus ändras? (Det måste röra sig om indicier eftersom vi först om hundra år vet hur klimatet blir då.) Hur mycket behövs innan statsministern erkänner att han kanske har blivit vilseledd? Mycket, tror vi. Genom att inte mycket tydligt ha varnat för faran att göra politik av en forskningsprocess som ännu befinner sig i sin linda har klimatforskarna påtagit sig ett stort ansvar för såväl världsekonomin som för forskningens trovärdighet. Genom frågans politisering försvåras den vanliga forskningsprocessen kanske så allvarligt att forskning med sant sanningssökande som mål kanske blir närmast omöjlig. Både IPCC (se nedan) och Sveriges Lantbruksuniversitet (tidigare reklamkampanj) tycks definitivt ha bestämt sig för hur klimatet kommer att utvecklas. Det är lika begåvat som om vi skulle hävda att vi vet att en viss person ”bortom all rimligt tvivel” kommer att drabbas av cancer om ett år – svårigheten i förutsägelserna på grund av systemens komplexa natur är likartade. Ingen skulle idag vilja inrätta sitt liv efter en sådan cancerprognos. Men vi håller på att inrätta hela vårt samhälle och vår ekonomi baserat på en liknande prognos.

Viktigt att beakta är att jävssituationen i klimatforskningen numera har blivit allvarlig. Många vetenskapliga tidskrifter kräver sedan en tid tillbaka att författarna deklarerar sina jävsförhållanden i form av aktier, patent osv. Tiden är kanske mogen för att forskare (läs klimatforskare) ska avkrävas en redogörelse för hur deras forskningsresultat kommer att påverka framtida resurstilldelning och hur de säkerställt att resultattolkningen inte påverkas därav.

Vi ger ett närliggande exempel på varför man känna en viss oss oro för forskningens integritet. Den svenske klimatforskaren Erland Källén med medförfattare publicerade en artikel i den ansedda tidskriften Nature för ett knappt år sedan (6). Källén, ledamot av IPCCs panel, har gjort sig känd som en klimatkoncensusens vetenskaplige försvarare. Men i den här artikeln kom Källén mfl. fram till intressanta resultat avseende den vertikala temperaturstrukturen i atmosfären och dess koppling till is och snö vid polerna. Källén mfl. skriver i artikelns slutord :

Our results do not imply that studies based on models forced by anticipated future CO2 levels are misleading when they point to the importance of the snow and ice feedbacks. It is likely that a further substantial reduction of the summer ice-cover would strengthen these feedbacks and they could become the dominant mechanism underlying a future Arctic temperature amplification. Much of the present warming, however, appears to be linked to other processes, such as atmospheric energy transports.”

Uppenbarligen stärkte inte deras resultat de etablerade idéerna och kunde alltså underminera förtroendet för de accepterade klimatmodellernas korrekthet. Varför skriver de då inte att resultaten är i konflikt med den gängse uppfattningen? Istället ber de närmast om ursäkt och ägnar sig åt att försvara hypotetiska framtida effekter. Rör det sig om någon slags omedveten – eller medveten – självcensur?

Slutligen är det dags att säga något om hur stora bevisen är för att vi redan nu har sett en avsevärd uppvärmning av antropogent ursprung. Rätt svaga, måste man säga. De flesta läsare har säkert sett den berömda ”Hockeystick” kurvan (som visar temperaturen år för år) som är ganska plan under århundraden men sedan stiger brant i slutet av nittonhundratalet (7). En total temperaturhöjning under 1900 talet på ungefär 0,6 grader kan ses. Denna snabba temperaturhöjning ansågs länge extrem och unik. Numera vet man att det har funnits både snabbare och extremare temperaturökningar i jordens nära historia, så kallade Dansgaard-Oschger fenomen (8) av oklart ursprung. Kunskapen om existensen av dessa har dock haft svårt att nå massmedia. Det sista århundradets temperaturstegring är inte på något sätt extrem eller unik.

Hockeystick kurvan ser annars rätt bestickande ut. Men skärskådar man såväl kurvan som dess källor så hittar man en hel del intressant. För det första är det plana utseendet sedan tusentalet eller så fortfarande klart omstritt – enligt vissa författare var det lika varmt då som nu. Jämförelse mellan historiska mätdata och mätdata i nutid är mycket komplicerad. För det andra ser man faktiskt att temperaturen började stiga redan i början av sjuttonhundratalet, efter den så kallade Lilla Istiden, långt innan fossilbränslebränningen kom igång i någon omfattning. Vilken process styrde detta? Det vet man inte men ”naturliga orsaker” anges. För det andra sjönk temperaturen mellan ungefär 1940 och 1975. Det brukar förklaras med att luftföreningar kom att dominera och dessa överkompenserade koldioxiden. Förklaringen känns dock rätt krystad och mera tillkommen för att rädda bilden än sant förmodad. För det tredje har vi nu gått in i en period av global avkylning. Sedan 2001 har jorden blivit kallare, se grafen nedan (för enkelhetens skull håller vi oss till en källa men andra visar liknande resultat).

Figur 1. Månadsvis global temperatur i den lägre troposfären ifrån Tiros-N satelliter med data bearbetade av University of Alabama in Huntsville. Inritat finns en trendlinje (vår egen) för perioden 2001-okt 2008.

Ja, ni läste rätt. Kallare. Detta är data ifrån de amerikanska Tiros-N satelliterna vilka mäter temperaturen i atmosfären nära jordytan, medeltal för hela jorden (UAH data – se 9). Sedan år 2001 har vi haft en global avkylning på en tiondels grad enligt dessa data i direkt motsats till klimatmodellerna. Enligt de mest extrema prognoserna borde det ha blivit minst en halv grad varmare under perioden.

Den kritiske läsaren invänder nu säkert att detta kan vara frågan om en s k fluktuation. Javisst kan det det! Perioden är för kort för att bevisa något och är dessutom tendentiöst utvald för att visa effekten. Trots detta borde dessa data börja oroa de som anser att den antropogena uppvärmningen är fastslagen ”bortom rimligt tvivel”. Hur många års avkylning som krävs innan detta inte längre kan bortförklaras som en fluktuation kan inte anges.

Modellerna måste leverera resultat som vi kan verifiera. Innan de gör det får vi inte betrakta dem som annat än en möjlig hypotes om hur det skulle kunna gå.

Steven Jörsäter, doc i astronomi

Ingemar Ernberg, professor i tumörbiologi

Referenser

1) Folkvett, nr 4, 2008, sid 6

2) American Association of Variable Star Observers – webbsida http://www.aavso.org/vstar/vsots/0301.shtml

3) http://commons.wikimedia.org/wiki/Image:Vostok_420ky_4curves_insolation.jpg

4) Dyson i New York Review of Books, 2008, 12, 43

5) Peter Högberg, Forskning och Framsteg 2001, 2, 8

6) Graversen et al, Nature 2008, 541,53

7) Moberg et al., 2005, Nature 2005, 433, 613

8) Alley 2000, PNAS 97 (4), 1331

9) Data publiceras på http://www.ncdc.noaa.gov/oa/climate/research/msu.html

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>