Äntligen klimatdebatt! Om anförandena i Engelsberg och öppet brev till Ulf Danielsson

Äntligen har den klimatdebatt som borde pågå och ha pågått i media under de sista 5 åren påbörjats. Gåtan kvarstår varför det först nu, i fjortonde timmen, är möjligt att hålla sådana här debatter. Axelson Johnson stiftelsen samlade till ett seminarium på Engelsberg titulerat ”Climategate och hotet mot isbjörnarna”. Seminarierna finns tillgängliga på webben och kommer också att sändas på Axess TV. Av presentationerna belystes många aspekter av denna komplexa fråga och det blev än en gång tydligt varför frågan är så svår att debattera – talarna pratar helt enkelt oftast förbi varandra och detta sker kanske främst för att frågan kan föras på så många plan. Men icke desto mindre kom många viktiga frågor upp.

Talarlistan inkluderade Niklas Ekdal, journalist och f.d. ledarskribent på DN, Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, Svante Nordin, professor i idé och lärdomshistoria, Markku Rummukainen, professor SMHI, Johan Rockström, professor och chef för Stockholm Resilience Centre, Peter Stilbs, professor i fysikalisk kemi, Maggie Thauersköld Crusell, kommunikationskonsult och klimatbloggare , Olle Häggström, professor i matematisk statistik samt Kjell Aleklett, professor vid Uppsala Universitet.

Länken till dessa föredrag finns här:

http://www.axess.se/tv/program.aspx?id=1832

Bäst är förstås att själv lyssna till föredragen. Anförandena blev klara och direkta eftersom deltagarna inte fick visa bilder. Rummukainen ville av någon outgrundlig anledning inte att hans bidrag skulle sändas vilket bara är att beklaga.

Jag väljer här att bara kommentera Ulf Danielssons anförande i form av ett öppet brev. Jag tycker att han gav det viktigaste bidraget och det ger en bra grund till en fortsatt diskussion om hela klimatproblematiken. Hans bidrag hade titeln: ”Det räcker inte med att lyssna till vetenskapen – man måste förstå också”. Danielsson är en namnkunnig teoretisk fysiker och han är dessutom en god popularisator av vetenskap och detta sammantaget gör hans åsikter särskilt intressanta. Grundfrågan man bör ställa i alla debatter av den här typen är: Hur kan man se så olika på samma problem? Kan man få svar på det har man kommit en bit på väg och här ser jag en chans att göra det. Danielsson är inte känd som klimataktivist men han bekänner sig tydligt som anhängare till idéerna om en människoorsakad klimatförändring. Här först ett referat av hans föredrag:

Danielsson inleder med att konstatera att han inte själv är klimatforskare och att endast ett fåtal företrädare på seminariet är det. Han berättar vidare att han har en avsevärd erfarenhet av forskningsbedömning, också i andra discipliner än hans egen. Han går sedan in på att beskriva på vilket sätt han anser att politiker och journalister ska kunna ta ställning till klimatfrågan. För att kunna göra det så delar han upp frågan i tre delar: Först det vetenskapliga arbetet i sig, sedan frågan i vad mån det finns en konsensus och vad den är, och sedan det tredje – vad ska man göra?

Målet för forskarna i det vetenskapliga arbetet, menar Danielsson, är att publicera sig. Att få sina resultat synliggjorda och gärna sedda av andra. Forskarnas resultat granskas av andra forskare som förhoppningsvis också har god insikt i ämnet.

Om det föreligger en konsensus märker forskarna själva. Detta ingår egentligen inte i det vetenskapliga arbetet. Men många forskare vill förstås gärna motbevisa den rådande uppfattningen för att kunna etablera en annan konsensus. Och även om det föreligger en konsensus så behöver den naturligtvis inte vara sanningen. Danielsson tar här upp teorin om kontinentalförskjutningen som länge avfärdades som trams men som till slut har blivit den helt etablerade uppfattningen. Poängen är, säger Danielsson, att de här felaktiga uppfattningarna korrigeras så småningom. Vilka ska då göra bedömningen om vetenskaplig konsensus? Dels så sker detta inom universiteten men det är också en uppgift för vetenskapsjournalister som ska rapportera detta till allmänheten och för rådgivare till makthavarna. Den tredje frågan är vad man ska göra och den är egentligen det debatten borde handla om.

Danielsson anser att den första frågan, om vetenskapen, kan endast forskarna påverka, den andra frågan, om att värdera konsensusen, kan fler ha åsikter om medan den tredje frågan – hur man ska agera – kan alla vara med och påverka.

Problemen uppstår när man blandar ihop de här tre delarna. Vetenskapen måste lämnas till de i området aktiva forskarna. Vem som helst har rätt till en åsikt men man kan inte räkna med att bli hörd om man inte publicerar sig i forskningspublikationer. Hur ska man sedan kunna avgöra vilket som är den dominerande ståndpunkten? Ja, det är heller inte så svårt, menar Danielsson. Man kan exempelvis lyssna till uttalanden som görs ifrån akademier såsom Vetenskapsakademin där Danielsson själv ingår.

Visst kan etablerade ståndpunkter vara felaktiga. Men det finns en risk i att politiker och andra söker sig till vissa forskare för att få sina åsikter bekräftade. Forskarna själva, säger Danielsson, är visserligen vana vid kritik som framförs av kollegor men kan bli helt ställda när de blir påhoppade av aggressiva opinionsbildare. Det är viktigt att inte fästa för stor vikt vid enskilda individer utan istället att se till helheten.

Ytterligare ett problem finns att forskningen kan styras av anslagsgivare. ¨Det här är en viktig men allvarlig styrfaktor för all forskning på universiteten, säger Danielsson.

Danielsson summerar sedan sina slutsatser. Först och främst har vi ett problem när det gäller förbränning av fossila bränslen och att det finns en av människan därmed förbunden genererad klimatförändring. Han anser också att vi måste göra något åt frågan. Danielsson betonar återigen att han inte baserar detta på egen forskning utan istället på sin egen erfarenhet av att bedöma forskning. Uttalanden såsom de Vetenskapsakademin har gjort är de som journalister och andra har att stöda sig på men givetvis har journalisterna även en roll att granska. Danielsson avslutar med att ställa frågan om vad man ska göra med den information som finns. Ja, det är den frågan debatten borde handla om.

Slut på referat.

Ulf Danielsson inlägg är användbart eftersom han på ett tydligt sätt delar upp frågan i sina beståndsdelar och avgränsar de vetenskapliga delar där han avseende erfarenhet och bedömning måste anses vara en auktoritet. Den som utan att vara klimatforskare vill bestrida dessa avgränsningar eller delta i diskussionerna i de två första kategorierna måste alltså på ett trovärdigt sätt argumentera mot Danielsson. Jag tänker i de fortsatta kommentarerna väsentligen uppehålla mig kring Danielsson punkter ett och två, det vill säga om vetenskapens innehåll och om de etablerade uppfattningarna, och lämna frågan om åtgärderna därhän.

Jag ska börja med att säga att jag inte håller med Ulf Danielsson. Jag tror visst att det finns anledning även för oss icke-klimatforskare att lägga oss i såväl första som andra frågan och jag ska motivera varför.

Sedan ska jag säga att jag i stort håller med Ulf Danielsson i hans beskrivning av de olika delarna och att jag också faktiskt även håller med honom om när han säger att poängen är att de felaktiga uppfattningarna korrigeras så småningom.

Men varför är vi då inte överens? Jo, jag tror att med tiden, kanske efter 50 eller i vissa fall så länge som 100 år så har Danielsson rätt. Men det gäller inte i det korta tidsperspektiv som klimatfrågan nu jäktas fram. Dessutom finns det en rad speciella detaljer som gör att klimatfrågan inte är som forskning i allmänhet. Och som engelsmännen säger, ”the devil is in the details”. Här kommer en redogörelse för dessa viktiga detaljer och de frågor som därmed är förbundna.

Det som är det speciella med klimatfrågan är att det är en naturvetenskapligt baserad fråga som engagerar enormt och som påverkas av och påverkar människors värderingar och politiska åskådning. Dessutom är det en fråga där majoritetsuppfattningen ligger helt rätt i tiden, den är alltså politiskt fullständigt korrekt medan motsatsen inte är det. Alltsedan Rachel Carsons bok har vi levat i paradigmet att naturen är god och människan ond och att vi håller på att fördärva den. Historiska exempel på hur forskning har fungerat under trycket av politisk korrekthet förskräcker (jämför trettiotalet!) och man bör automatiskt höja misstänksamheten minst ett snäpp när ett resultat som upplevs som ”rätt” av samtiden också är det som omfattas av rådande konsensus. Håller du med mig, Ulf Danielsson?

Forskarna vill publicera sig, säger Danielsson. Javisst är det så. Men klimatfrågan är återigen speciell. Antag att det råder en obalans bland klimatforskarna beträffande deras privata, icke forskningsrelaterade, åsikter om klimatet och miljön och hur och vem som påverkar det. Hypotesen är alltså att betydligt fler (minst dubbelt så många?) av de aktiva klimatforskarna rent privat ”önskar” att rådande konsensus ska vara rätt svar jämfört med dem som ”önskar” att den ska vara fel. Det är alls inget ovanligt att forskare har en egen privat favoritteori som de innerst inne hoppas är korrekt och det är inget fel med det men obalansen och också engagemanget i klimatfrågan är speciell. Den här ”viljan”, som jag skriver om är alltså sådant som sannolikt fanns hos dessa forskare redan innan de hade hunnit sätta sig in i klimatfrågan [och alltså inte resultat av deras forskning] och reflekterar sannolikt istället huvudsakligen deras egna värderingar och kanske dessutom är det själva anledningen till att de bedriver klimatforskning.. Acceptera detta som ett tankeexperiment för ett ögonblick. Forskarna väljer själva vilka problem som är intressanta. Det kan liknas vid att vända stenar. Forskaren väljer alltså själv vilka stenar som ska vändas och när det väl har gjorts så redovisar han eller hon resultatet. Att underlåta att göra det eller att rapportera felaktigt, alltså fusk, tror jag är ovanligt och de inblandade forskarna i Climategate har heller kunnat beslås med fusk. Men vilka stenar man väljer anses däremot inte som fusk och jag tror att om man har en stark grundidé hur det förhåller sig så kan det vara lättare att välja de stenar som man tror kan visa sig understödja den teori man tror på än att välja dem som systematiskt kanske riskerar att stjälpa den. Dessutom är det nog väl så svårt att ”motbevisa” en klimatförändring som att ”bevisa” den. Motbevis kommer nog väsentligen att vara att framhäva osäkerheten i resultaten och detta brukar vara mindre aptitligt för forskare än att få fram tydliga resultat. Alltså, Ulf Danielsson, håller du med mig om att det sannolikt är fler klimatforskare som har konsensuslinjen som sin ”hjärtefråga” och att det kan ha betydelse för urvalet av forskningsfrågor som kan ha viss påverkan på balansen? Håller du också med mig om att en del e-post ifrån och en del utfrågningar av Climategateforskarna visar på ett stort personligt icke-forskningsrelaterat engagemang av ensidigt slag hos ett antal av de namnkunniga forskarna? Delar du åsikten att detta kan leda till en förhöjd risk att vissa stenar kan komma att lämnas ovända?

Vidare så har klimatforskningen fått ett enormt uppsving genom idéerna om en människoorsakad klimatförändring. Det finns alltså, om man uttrycker det lite cyniskt, direkta ekonomiska incitament för forskarna att ”hitta rätt svar”. Detta kan ske även utan att direkt fusk är inblandat, till exempel återigen genom val av forskningsämnen. Men inte bara pengar är inblandat utan också något som är än viktigare för många forskare, berömmelse. Så länge klimatfrågan är en ödesfråga hamnar de inblandade i rampljuset. Håller du med mig, Ulf Danielsson, att såväl rent forskningsfinansiella hänsyn liksom eget karriärtänk kan förväntas förskjuta bilden något? Du betonade själv faran i ditt anförande med anslagsstyrning. Om forskningen istället hade varit finansierad av oljebolag istället för av det allmänna så hade du nog säkert hållit med mig om att det i ett sådant finns en viss förhöjd risk för påverkan (fast åt andra hållet), inte sant?

Granskningssystemet av vetenskapliga artiklar förutsätter ett slags gentlemens agreement där en forskare (eller flera) ska förväntas släppa fram andra forskares resultat som kanske motsäger de egna och/eller, hemska tanke, kanske är briljantare. Inom många discipliner finns det en god mängd skandalhistorier hur systemet har missbrukats men i allmänhet fungerar det hyggligt och man känner inte till något bättre. Men inom klimatforskningen med dess engagerande innehåll och med dess möjliga obalans av värderingar blir risken för missbruk större än vanligt. Bland Climategate e-breven fanns det några meddelanden som fick mig att höja på ögonbrynen i denna fråga även om de inte har ansetts kunna bevisa direkt fusk. Håller du med mig om påståendena i dessa två föregående meningar, Ulf Danielsson?

Eftersom det finns en stark och extremt välkänd konsensus i frågan och många av de mest kända forskarna omfattar den så uppstår ett avsevärt tryck på en okänd forskare som får fram resultat i strid med detta. Visserligen vill man nog gärna utmana konsensus men vågar man i detta fall? Håller du med mig, Ulf Danielsson, att det finns en ökad risk att avvikande resultat inte rapporteras på grund av att den ansvarige forskaren helt enkelt inte vågar eller inte litar på sig själv tillräckligt mycket?

Nu till frågan om vem som bör kommentera forskningen. Att sätta sig in i en fråga och skapa sig en informerad uppfattning kräver mycket mindre engagemang än att själv bedriva forskning och publicera den. På klimatområdet finns ett, menar jag, unikt engagemang där riktiga vetenskapliga artiklar läses i vida kretsar på ett sätt som i övrigt knappast förekommer. Detta borde vara enormt glädjande för forskarna, en dröm helt enkelt, med detta stora engagemang och denna räckvidd för forskningen. Kan du förstå, Ulf Danielsson, att jag känner mig förvånad över att du helt nedvärderar detta och istället anser att forskarna ska sitta isolerade i sina elfenbenstorn och att vi andra ska nöja oss med att då och då få deras resultat kommenterade av journalister?

Klimatforskningen är också speciell i meningen att dess stora spektakulära resultat handlar om modellernas förutsägelser som inträffar hundra år in i framtiden med uppvärmningar på kanske 5 grader och havsvattenståndsökningar på metrar. Men det enda sättet att verkligen ta reda på vad som kommer att hända om hundra år är förstås att just i hundra år. De effekter som förutspås och som kan mätas redan nu är små och riskerar att dränkas av andra effekter, till exempel av så kallade naturliga klimatförändringar vilket bara är ett fint ord för att säga att man inte vet vad de är och därmed vet man inte heller avgöra hur stora de bör vara. Håller du med mig, Ulf Danielsson, att det är ett stort problem för utvärderingen av nuvarande förståelse för klimatförändringen att de effekter som faktiskt kan mätas ännu är små och svårmätta och att modellernas grandiosa förutsägelser i stort sett är helt värdelösa som hjälp för att verifiera teorierna idag?

Slutligen, Ulf Danielsson, håller du med om att det är oroande att vissa forskare tydligt har försökt nedvärdera betydelsen av klimatvariationer i det nära förgångna, exempelvis den medeltida värmeperioden, med tänkbart syfte att inte dessa naturliga klimatvariationer ska störa bilden av de förmodade artificiella klimatvariationer som anses råda idag?

Dessa frågor, totalt sju huvudfrågor, avser Danielssons del 1, själva forskningen. Nu till avdelning 2, konsensusen där jag också tar upp journalistiken.

Enligt mitt förmenande är ordet konsensus ett begrepp som överhuvudtaget inte hör hemma i forskningen. Visst finns det etablerade uppfattningar om det mesta men hela grunden i vetenskapen är att allt ständigt kan och ska omprövas, om än av praktiska skäl inte allt på samma gång. Att framdriva en etablerad, oomkullrunkelig sanning inom den unga forskningen om mänsklig klimatpåverkan känns minst sagt märkligt. Visst har en majoritet av forskarna en tydlig åsikt idag och det är inget problem med det men det kan mycket väl komma fram nya fakta som får detta att svänga nästa månad. Det enda sättet att försöka ”bevisa” en vetenskaplig sanning är att noga pröva dess motsatser och finna att de måste förkastas. Kan du därför förstå, Ulf Danielsson, min förvåning över rädslan för kritiker bland vissa välkända klimatforskare och hur de medvetet och faktiskt till och med rent olagligen har försökt gömma undan sina data i syfte att undvika vad man betraktar som obehörig granskning? Forskare älskar normalt att bli granskade – det visar ju att någon intresserar sig för deras resultat. Och om någon gör det och inte hittar något fel så stärker det ju bara slutsatserna och, än viktigare, om fel hittas, så för det forskningen framåt. Visst kan man vara lite oroad över osaklig granskning men i längden gör det kritikerna bara otrovärdiga. Varför, Ulf Danielsson, denna rädsla för kritik? Kan det vara så att det faktiskt finns forskare som är rädda för att vad man betraktar som ”fel” resultat ska komma fram?

Ett sätt att bilda sig en uppfattning av trovärdigheten att en konsensusuppfattning är korrekt är att titta på historiska exempel och på parallella vetenskaper. Det finns idag ett område som är en utmärkt parallell, den medicinska vetenskapen. I avsevärda stycken liknar den klimatvetenskapen. I snårskogen i de komplicerade biologiska systemen har de främsta forskarna länge försökt att snabbt destillera fram en konsensus som sedan har omsatts i praktisk handling, allt sannolikt i bästa välvilja för människors bästa. Nyligen har biologin och medicinen tagit ett språng genom den rad av nya kraftfulla verktyg som har tagits i bruk, främst gentekniken. Resultaten har inte låtit vänta på sig. Gamla konsensusuppfattningar faller just nu eller har nyligen fallit på rad som dominobrickor inom så vitt skilda områden som exempelvis synen på kosthållning, spädbarnsvård, samspelet mellan människan och dess mikroorganismer samt människans ursprung. Egentligen är det inget förvånande med detta, slutsatser i tidiga skeden om komplexa system riskerar att vara felaktiga. Men denna parallell bör mana till extra försiktighet avseende tilltron till konsensusuppfattningar avseende komplexa system, såsom den i klimatfrågan. Håller du med mig här, Ulf Danielsson?

Andra vetenskaper har inget IPCC. Denna politiska organisation har som uppgift att ur vetenskapliga data vaska fram dem som tydligast pekar på en klimatförändring. Man använder sig alltså av vetenskap för att konstruera propaganda. Om du tvivlar på den beskrivningen av IPCC, Ulf Danielsson, så gör ett enkel test. Sök på ordet värmebölja i nuvarande och tidigare skrifter och du hittar snart varningar för att fler människor i framtiden skall duka under för dessa. Men ett varmare klimat bör samtidigt leda till färre köldvågor, detta särskilt som den mesta uppvärmningen antas ske på höga breddgrader. Men jämför ovanstående med rapporteringen om hur det går för dem som faller offer för köldvågor. Du hittar sannolikt inte mycket!

Min tro är att existensen av IPCC avsevärt försvårar för klimatforskarna i deras försök att finna sanningen om klimatet och dess förändringar. Håller du med mig, Ulf Danielsson?

Slutligen journalistiken. En viktig anledning till det stora engagemanget hos många klimatskeptiker är vad man betraktar som en fullständigt havererad mediarapportering. Journalisterna har väsentligen varit aktivister istället för granskare. Så fort klimatförändringen blivit den etablerade uppfattningen så borde kritisk granskning har varit normen. Men i stort sett ingenting av detta har skett. Man kan säga att även Engelsbergsmötet i så motto har varit ett misslyckande eftersom man väldigt gärna hade sett någon av våra stora dagstidningars klimatdrottningar öppet få försvara sina ställningstaganden istället för den avsevärt mer perifere ledarskribenten Ekdal. När skandalerna kring IPCC uppdagades i form av den så kallade Glaciergate så visade sig snabbt att IPCCs ytterst inflytelserika skrifter tydligen hade lästs av mycket få och definitivt inte av några granskande journalister. De var ju behäftade med ett antal fel som vem som helst hade kunnat upptäcka. Hur många mer avancerade fel som finns i dem som kräver klimatforskarkompetens för att upptäcka vet vi ännu inte men att döma av ovanstående befarar man att antalet är avsevärt. IPCC har ju heller inte dragit sig för att bryta mot sina egna regler och citera extrema partsinlagor från organisationer som WWF. Denna multinationella organisation, som har alarmism som sin affärsidé, och som bara i Sverige omsätter 234 miljoner kronor per år delar ju dessutom helt öppet ut pris till våra ledande klimatjournalister! Ulf Danielsson, kan du förstå den stora oron för den bristande kvalitén i den journalistiska bevakningen? Jag utmanar dig att för varje artikel eller inslag i våra större riksmedia som du hittar som försöker underskatta betydelsen eller förminska trovärdigheten av den människoorsakade klimatförändringen eller dess konsekvenser så ska jag hitta tre som starkt överdriver den [jag är här försiktig – troligtvis kan jag hitta tio gånger fler]. Håller du med om, Ulf Danielsson, att den journalistiska presentationen av klimatfrågan i svenska (men även många utländska) medier har varit vinklad och i många fall har granskningen nästan helt uteblivit?

Detta var totalt fyra huvudfrågor inom avdelningen konsensus.

Vad föreslår jag att man ska göra då? Ska forskarna fråntas forskningen och lekmän sättas i deras ställe? Nej, naturligtvis inte. Forskarna ska fortsätta sitt arbete och får ha vilka åsikter de vill. Men ett behov av en särskilt kritisk forskning, som kan anses ha större sannolikhet att motbevisa de rådande doktrinerna, bör poängteras. Forskargranskningen av tidskrifter skall få större transparens. Pengar till kritisk forskning bör öronmärkas i syfte att höja dennas status. Varför dessutom inte instifta ett pris – exempelvis 10 miljoner Euro till den som kan visa att den etablerade klimatuppfattningen är väsentligt fel? Är den inte det så är det ju ofarligt att utfästa belöningen och är den det så kan denna summa sparas ett stort antal gånger om! Allmänhetens engagemang i frågan skall uppmuntras istället för avvisas. Forskarna bör faktiskt åläggas att kommunicera mer med allmänheten – den här frågan är för viktig för att gömmas undan i elfenbenstorn. Dessutom ger den en lysande möjlighet till större samhällsengagemang för forskningen. Alla dessa åtgärder syftar till att ställa klimatvetenskapen på säkrare grund och ge den större legitimitet, inte tvärtom.

Nu till frågan om åtgärder. Naturligtvis kan man anse att åtgärder mot en möjlig klimatförändring är nödvändiga trots att man inte kan vara säker på att den äger rum. Men man ska inte låta politikerna ta gisslan bland forskarna och kräva tvärsäkra slutsatser som inte är möjliga. Om forskarna fortsätter att falla för denna frestelse riskerar det att skada forskningen för oöverskådlig framtid.

Kort sammanfattning av frågorna. Om du håller med mig i en viss fråga, Ulf Danielsson, så räcker det med att bara svara ja. Om du inte gör det, skriv åtminstone en mening i vilket avseende vi inte är överens.

1) Håller du med om att extra vaksamhet krävs avseende konsensusuppfattningar som överensstämmer med åsikter som kan anses politiskt korrekta?

2) Håller du med om att forskningen kan påverkas om en kvalificerad majoritet av forskarna har åsikter och värderingar som gör att de helst vill få ”rätt” svar?

3) Håller du med om att en hårt etablerad konsensuslinje ökar risken för att motsägande resultat inte blir publicerade?

4) Håller du med om att granskningssystemet i vetenskapliga tidskrifter kan riskera att fungera sämre om det finns en mäktig åsiktsmajoritet?

5) Kan du förstå att jag är förvånad över att du inte uppskattar allmänhetens stora engagemang (och insatthet!) i denna aktuella forskningsfråga?

6) Håller du med om att klimatforskningen är speciell i så motto att dess stora och välkända förutsägelser [som gett den rubriker] inte kan prövas i nuet utan endast istället i svårmätta detaljer?

7) Håller du med om att det är oroande att vissa namnkunniga klimatforskare har försökt minska fokus på historiska så kallade naturliga klimatvariationer?

8) Kan du förstå att jag har svårt att förstå vissa välkända klimatforskares rädsla för kritik och kritisk granskning?

9) Det finns paralleller inom andra vetenskaper som sysslar med komplexa system och som antyder att konsensusuppfattningar inte har så stort värde. Ett exempel på detta är medicinen där nya metoder har fått en hel del gamla uppfattningar att falla som korthus. Håller du med om att dessa paralleller borde leda till större försiktighet i tolkningen av trovärdigheten även i konsensusuppfattningen avseende klimatfrågan?

10) Håller du med om att existensen av ett IPCC, som är unikt för klimatvetenskapen, minskar forskarnas möjlighet till förutsättningslöst sökande efter sanningen?

11) Håller du med om att bevakningen av klimatfrågan i svenska medier har varit vinklad och att andelen granskning har varit alltför liten?

Tack på förhand för dina svar.

Steven Jörsäter

Docent i astronomi

Publicerat i Debatt | Lämna en kommentar

Klimatmöte i Riksdagen

Riksdagsledamöterna Ingemar Vänerlöv (kd), Lars Gustafson (kd), Jan Ericson (m) och Sven Ynge Persson (m) ordnade ett seminarium i Riksdagen den 24 mars 2010 med titeln ”Vad händer med klimatfrågan 2010”.Underteman var resultaten av klimatmötet i Köpenhamn, skandalerna kring Hadley Center och kontroverserna kring FNs klimatpanel IPCC. Inbjudna talare var Michael Tjernström, professor Stockholms Universitet, Professor Göran Peterson, Chalmers, Professor Sten Bergström, SMHI, samt professor Peter Stilbs, KTH. Av dessa kan Tjernström och Bergström anses tillhöra ”konsensus” lägret och Peterson och Stilbs ”skeptiker” lägret. Moderator var Roland Poirer Martinsson, filosof och chef för Timbro medieinstitut.

Tjernström och Bergström redogjorde för den etablerade uppfattningen om pågående och förväntade klimatförändringar och deras presentationer innehöll därför inte något särskilt överraskande. Tjernströms framställning var dock klar och det imponerade att han betonade de osäkerheter som faktiskt föreligger både när det gäller klimatet och de modeller som forskarna använder för att beskriva klimatets förväntade utveckling. Bergström oroade sig mest för den stigande havsnivån. Tyvärr satte han den inte i ett historiskt perspektiv – särskilt i Europa har havsnivån varierat oerhört under de sista årtusendena. Bergström berättade dock lite oväntat om de senaste forskningsresultaten som visar att det inte förväntas någon ökning av antalet oväder i framtiden.

Göran Peterson hade lite ovanliga vinklingar. Han återkom flera gånger till det märkliga att alla tycks ha slutat att oroa sig för nästa istid vilket man gjorde i avsevärd omfattning tidigare under 1900-talet. Han ansåg också att klimatfrågan hotar miljön eftersom den stjäl uppmärksamhet ifrån en lång rad andra processer. Vidare betonade han det välkända faktumet att koldioxidens inflytande på växthuseffekten är ”mättad” och att det därför bara blir en logaritmisk respons på ökad koldioxidhalt. Resultatet blir att en ökad koldioxidhalt bara ger en liten direkt uppvärmning, bara ungefär 1,2 grader per fördubblad koldioxidhalt. Detta är som sagt väl känt och erkänt bland klimatforskarna. Deras svar är att förstärkningseffekter, positiv feedback, gör uppvärmningen mycket större. Tyvärr brukar de sällan betona att osäkerheten kring dessa mekanismer är stor och inga modellkörningar kan minska den. Peterson betonade också negativ feedback, även den som utgörs av Stefan-Boltzmanns lag som utsäger att utstrålningen (och därmed avkylningen) ökar med kvadraten på kvadraten på temperaturen. Här var han dock lite fel ute eftersom det finns en planet, Venus, som har en mycket högre temperatur än jorden trots att den mottar ungefär mängd solstrålning (instrålning minus reflekterad utstrålning) som jorden.

Peter Stilbs, slutligen, gjorde en fin presentation där han tydligt visade hur märkligt och ovetenskapligt IPCC fungerar. Att påstå att man är vetenskapligt förankrad samtidigt som man ensidigt samlar bevis för en enda ståndpunkt är helt enkelt lite absurt. En forskare söker sanningen hur den än är. Det gör inte IPCC.

Martinsson gjorde en bra insats som moderator och grillade föreläsarna ganska väl. Tyvärr blev tiden för diskussion alldeles för knapp. I diskussionen tillfrågades Tjernström om han ändå inte kunde förstå den kritik som framkommit mot IPCC i och med Glaciergate mfl. Skandaler och om de svårigheter som tycks finnas att bedriva normal forskning i skenet av den bevisliga politiseringen. Tjernström kunde dock inte se att vare sig kritiken mot IPCC eller mot klimatforskarna vid Hadley center skulle kunna vara av någon avgörande betydelse.

Funderingar och slutsatser

De fyra riksdagsmännen gjorde en god insats med sammankallandet till detta möte. Denna fråga som statsministern har kallat den viktigaste har ju nämligen märkligt nog knappast aldrig diskuterats på politisk nivå. Istället har allt motstånd förlöjligats och marginaliserats. Men den sista tidens skandaler kan ha ge ett en del en tankeställare att en del av de farhågor som framförts av vissa kritiker faktiskt har besannats. Tyvärr var endast ett litet antal riksdagsmän närvarande, högst ett tiotal. Märkligt men kanske typiskt. Hur övertygad man än är över att klimatfrågan är ett verkligt problem så borde det väl vara bra att få sina bevekelsegrunder ifrågasatta och diskuterade?

Min känsla blir alltmer att skillnaden mellan ”konsensus” anhängare och ”skeptiker” i första hand handlar om sociologiska faktorer och inte om naturvetenskap. I många fall är skillnaden inte särskilt stor när det gäller underliggande naturvetenskapliga fakta men däremot är skillnaden stor i hur man värderar säkerheten i de tolkningar som görs av dem och de händelser och risker som blir konsekvensen. Med enbart naturvetenskapliga argument löser man alltså inte denna konflikt.

Publicerat i Debatt | Lämna en kommentar

Arktisk is?

Arktisk is?

Ibland lönar det sig att fundera ett tag på ett diagram. Ett sådant fall inträffade för två veckor sedan när jag studerade National Climatic Data Centers vid det här laget välkända grafer om isutbredningen kring nordpolen. Grafen publiceras här:

http://nsidc.org/data/seaice_index/images/daily_images/N_stddev_timeseries.png

Egentligen är det NSIDC, National Snow and Ice Data Center, som är ansvariga för den här informationen. Observera att titeln är ”Arctic Sea Ice Extent”. Men plötsligt blev jag förvånad över att maximum inträffade redan i mitten på mars. Då har solen knappt gått upp vid nordpolen! Man hade istället förväntat sig att maximum borde inträffa kring början av maj om man med arktisk is menar sådan som befinner sig norr om polcirkeln.

Vad menar egentligen NSIDC med ”Arctic Sea Ice”? De har en ganska utförlig FAQ sida

http://nsidc.org/arcticseaicenews/faq.html

men märkligt nog hittar jag ingen defintion på vad de menar med ”Arctic Sea Ice”. Men bland deras Quick Facts on Sea Ice skriver de bland annat :

” Arctic sea ice keeps the polar regions cool and helps moderate global climate. Sea ice has a bright surface, so 80 percent of the sunlight that strikes it is reflected back into space.”

Det stämmer ju. Men knappast i mitten på mars då solen ännu inte har gått upp!

Vad gäller egentligen?

Jag skrev följande mail till NSIDC den 15 mars 2010:

Surprisingly the definition of what constitutes ”Arctic” sea ice is hard to find. Is it ice above the Arctic Circle? I presume that the ice on the Baltic Sea is not included?

I am astonished by the tendency of the ice growth curves to show the maximum extent as early as the 1st of March. In the Baltic Sea the ice maximum is often around 20th of March and I had expected polar ice in the Arctic Ocean to maximise around the beginning of May.

Please define ”Arctic” ice and try to explain why the maximum extent occurs far before the spring arrives in the Arctic.

Den 17 mars fick jag följande svar:

Dear Dr. Jorsater,

The Arctic Sea Ice News and Analysis looks at sea ice in the Northern Hemisphere which includes the Baltic Sea.

As for why the maximum occurs generally in early March (actually historically the maximum has occurred anytime between late February and late March), it is because the ice extent is so far south at that point.

By its maximum, ice usually covers much of the Sea of Okhotsk, the Gulf of St. Lawrence (on the east coast of Canada) and extends well into the Bering Sea. At such latitudes (as low as 40 N), temperatures are generally starting to warm by the end of February. As ice near the maximum has recently formed and is thus quite thin (< 0.5 m), it does not take much of a temperature rise above freezing to melt the ice completely. Also, thin ice is easily broken up by winds and waves, which also helps the ice edge start receding northward.

In terms of the maximum, we’re talking about the overall hemispheric total – there will still be regions where ice is growing into April or even May, but these are regions generally that are completely ice-covered and the growth results in a thickening of existing ice, not expansion of the ice edge. There may be some growth of the ice edge in some regions after the overall maximum is reached, but the loss of ice in other regions more than compensates for any growth.

Let me know if you have any other questions.

Regards,

Kara Gergely

NSIDC User Services

Lite förvånande, eller hur! Vad de mäter är alltså norra halvklotets havsis och kallar den för ”Arktisk is”! En mycket märklig definition av Arktisk! Det här blir också väldigt missvisande. Eftersom diskussionen om Arktis is till stor del handlar om förekomsten av flerårig is (och om isbjörnar!) så blir det väldigt underligt att blanda in enorma områden, som Östersjön, som allt sedan istiden alltid har smält av på sommaren. Visserligen påverkas inte jämförelsen av minima mellan åren men genom att använda denna märkliga definition så ser ju sommaravsmältningen mycket mer dramatisk ut än den annars skulle ha gjort.

En kort ordväxling med klimatexperten och meteorologiprofessorn Michael Tjernström på Riksdagens klimatmöte den 24 mars gav mig intrycket att han inte heller var medveten om denna märkliga definition.

Det här används sedan naturligtvis fullt ut i beskrivningen av ett Arktis i kris, se till exempel följande skrift från WWF:

http://assets.panda.org/downloads/wwf_arctic_feedbacks_report.pdf

Steven Jörsäter

Publicerat i Debatt | Lämna en kommentar

Klimatforskare och klimatskandalerna

Bloggen Realclimate

Realclimate.org (RC) är en blogg som drivs av en krets kring klimatforskaren Gavin Schmidt på NASA. Så här skriver de om sig själva :” RealClimate is a commentary site on climate science by working climate scientists for the interested public and journalists. We aim to provide a quick response to developing stories and provide the context sometimes missing in mainstream commentary. The discussion here is restricted to scientific topics and will not get involved in any political or economic implications of the science. All posts are signed by the author(s), except ‘group’ posts which are collective efforts from the whole team. This is a moderated forum.” Kretsen som driver denna blogg är alltså forskare och alla är anhängare av hypotesen om människoorsakad klimatförändring (AGW).

Typiskt publiceras ungefär en artikel i veckan av och vem som helst kan då kommentera dessa. Trafiken är enorm – vissa artiklar får mer än 1000 kommentarer på några dagar. Alla kommentarer modereras av någon, främst Schmidt, innan de läggs ut. Ibland kommenteras de av moderatorn direkt – annars är det upp till andra deltagare om de kommenteras. Inläggen kollas så att de är relevanta för ämnet och inte innehåller [alltför] grovt språk etc.

Jag gav mig in i denna blogg för att se vilka kommentarer jag skulle få. Länkar till huvudartiklarna och mina kommentarer samt alla kommentarer jag fick till mina kommentarer finns här:

Kommentarer till kommentarer på RC

Händelserik närvaro

Första artikeln jag kommenterade var ”The IPCC is not infallible (shock!)” (länk till artikeln), en kommentar om felen i IPCCs skrifter inlagd den 19 januari 2010 skriven av bloggteamet. Artikeln försöker släta över IPCCs fel och menar att de visserligen är olyckliga men ganska betydelselösa eftersom glaciärerna smälter ändå.

Jag skrev en kommentar att jag tyckte att givet IPCCs enorma inflytande borde de vara bättre på att kolla fakta och att man inte borde ta lätt på detta fel vare sig glaciärerna smälter eller inte. Jag fick en direkt radkommentar av Gavin att IPCC rapporter är ”policyneutrala”. Jag kommenterade inte detta vidare men fick hjälp av två andra bloggare som ansåg IPCC politiskt.

Nästa artikel som jag kommenterade var ”2009 temperatures” (länk till artikeln) av Jim Hansen med undertiteln: ” If It’s That Warm, How Come It’s So Damned Cold?” inlagd den 17 januari 2010, alltså före ovanstående.

Hansen är NASAs mest kända klimatforskare och kanske den mest aktivistorienterade. Hansen skriver i artikeln att 2009 var ett av de varmaste åren. Vidare skriver han att han inte kan förstå varför vissa påstår att jorden har svalnat under det sista årtiondet – detta är helt fel menar han. Hansen stöder sig bara på sina ”egna” data, de världsomspännande markbundna temperaturmätningarna som går under namnet GISS (Goddard Institute for Space Studies) som Hansen arbetar med. Han refererar även till andra kompileringar av samma data såsom HadCrut. De kända satelitdata, UAH och RSS, som mäts ifrån NOAOs vädersatelliter, nämner han inte med ett ord [dessa visar lite annorlunda trender än GISS].

Men tittar man på data, de GISS data Hansen plottar i artikeln [figur nedan] så ser man att det sista årtiondet är flackt. Varför kommenterar Hansen inte detta? Vad som också är märkligt är att Hansen visar hela trenden sedan 1880 varför det sista årtiondet, som artikeln handlar om, blir bara en snutt.

GISS Plot

Hansens data. Notera att han väljer att rita grafen från 1880 men artikeln handlar egentligen om det sista decenniet som knappt syns.

GISS data 2000-2009

Min egen plot. Det sista decenniet ser som synes ganska flackt ut.

Men Hansen ser det inte det sista flacka decenniet.

Efter mitt inlägg på RC om detta så får jag en flod av kommentarer av flera debattörer. De flesta handlar om att jag inte förstår statistik, att minst 30 år krävs för en signifikant trend, att jag inte begriper hur dessa komplicerade data fungerar. Jag replikerar till detta att jag kan hålla med om att 10 år är väl kort tid men man har inget annat val om man letar efter en förändring i trenden!

Intressant nog så hittar jag en annan publikation av som är publicerad bara några dagar senare, en slags systerpublikation. Den heter “2009: Second Warmest Year on Record; End of Warmest Decade” (länk)

Den är utgiven av samma Goddard Institute for Space Studies och Hansen citeras här. Intressant nog uttalar han sig själv om vilka intervall som krävs för en trend. Han skriver : “But when we average temperature over five or ten years to minimize that variability, we find that global warming is continuing unabated.” Hansen anser alltså själv att 5-10 års medelvärde räcker för en signifikant punkt i diagrammet. Han skriver också att den globala uppvärmningen fortgår oförändrat. Det här uttalandet är intressant ut två perspektiv. Dels så skriver Hansen själv (som auktoritet) att 5-10 år räcker och det krävs alltså inte alls de trettio år som de flesta debattörerna på RC hävdar. Dels så säger han att den globala uppvärmningen fortgår alltjämt, trots den bevisligen flacka kurvan.

Anhängarna till AGW med auktoriteten Hansen i spetsen har därmed intressant nog härmed målat in sig i ett hörn. Antingen tror man att de faktiskt krävs 30 års data för att kunna säga någonting. Men då kan man inte påstå att den globala uppvärmningen fortgår – det enda man kan säga att den fortgick för 15 år sedan! [Jag skrev detta i ett av mina inlägg att om detta stämmer bör vi vänta med att göra något i 30 eller helst 60 år för att få en eller två signifikanta punkter till på kurvan] Eller så tror man att 5-10 år räcker, som Hansen gör, men då kan man inte bortse ifrån det flacka sista decenniet!

Den 29 januari refereras nästa artikel. Den bär namnet ”The wisdom of Solomon” (länk).

Det handlar om en artikel i Science Express publicerad den 28 januari med titeln ”Contributions of Stratospheric Water Vapor to Decadal Changes in the Rate of Global Warming” och är författad av Susan Solomon och ett antal medförfattare.

Artikeln är minst sagt högintressant. Susan Solomon är en mycket välrenomerad klimatforskare vars resultat alltså inte kan ignoreras. Artikeln handlar om följande observation:

Från andra mätningar vet man att fuktigheten i stratosfären har sjunkit under det sista decenniet. Vad det beror på vet ingen. Observera att fuktigheten i stratosfären – alltså atmosfären över 15 km höjd, alltid är extremt låg men den har nu blivit ännu lägre. [Blanda inte ihop detta med fuktigheten i troposfären (atmosfären därunder) som är oerhört mycket högre och som stiger med temperaturen.] Vad Solomon finner, med hjälp av modellberäkningar, är att den låga fuktigheten i stratosfären kan minska den globala uppvärmningen, något man inte visste förut. Hon menar att den flacka trenden just nu kan förklaras av att den antagna ”underliggande” uppvärmningen just nu motverkas av en mottrend som beror på den sjunkande fuktigheten i stratosfären.

Detta är så viktigt att jag inkluderar ett direkt citat :” Here we use a combination of data and models to show that stratospheric water vapor very likely made substantial contributions to the flattening of the global warming trend since about 2000.” (min fetstil).

Det är förstås inte utan viss skadeglädje som jag tacksamt läste denna artikel. För där NASAs klimatforskare Jim Hansen inte ser något brott i uppvärmningen – ”den globala uppvärmningen fortsätter oförtrutet” – ser Solomon och hennes medarbetare inte bara den flacka trenden under det sista decenniet utan de gör dessutom viktig och intressant vetenskap av det! De lite hånfulla kommentarerna i debatten på RC, som jag fick när jag påstod att det fanns en flack trend, borde ha fastnat lite i halsen på dem som skrev dem. Naturligtvis fanns det ingen som erkände det när jag påpekade detta lite försynt men hätskheten i kommentarerna avtog i alla fall lite.

Sammanfattning av intryck av debatten på Real Climate

Ambitionerna är säkert de bästa bland de flesta av debattörerna på en sajt som RC. Men det går inte att komma ifrån att man känner att de flesta påverkas av en gemensam värderingsgrund som handlar om människans skadliga påverkan av klimatet. Detta är en naturlig följd av den miljötrend som vi alla har exponerats för under det sista halvseklet, som dessutom har blivit väldigt mycket starkare med tiden. Jag har tidigare skrivit att jag är tveksam huruvida forskning kan fungera på ett normalt sätt när den så starkt påverkas av grundläggande värderingar och politisk vilja som klimatfrågan gör. Allt jag har sett på RC stärker detta intryck. Forskare är helt enkelt inte mer än människor och jag tror att de faktiskt är sämre på att skilja mellan visioner, värderingar och åskådningar å ena sidan och objektiva vetenskapliga fakta än vad de själva tror. Riktigt spännande var det att se reaktionen på artikeln av Solomon och medarbetare. Genom att hårdnackat ha bestämt sig för hur det förhåller sig så tror jag att risken, även för högst välrenommerade forskare som Jim Hansen, är stor att man inte ser uppenbara vetenskapliga ledtrådar som finns mitt framför ögonen helt enkelt därför att man inte vill se den. Att Solomon och medarbetare gör vetenskap på något som Jim Hansen inte ens ser eller åtminstone inte kommenterar måste anses som högst anmärkningsvärt. Kejsaren är naken, som jag skrev i min kommentar, men ingen ser det!

Klimatskandalerna

Ingen kan väl ha undvikit att ha hört om de båda klimatskandalerna, Climategate respektive Glaciergate som de kallas. Den ena handlar om den e-post från klimatcentret CRU (Climate Research Unit vid universitetet East Anglia) som stals av några hackare och lades ut offentligt. Det andra handlar om den internationella klimatpanelen IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) och dess bristande kvalitetskontroll. Här diskuteras var och en av dessa händelser för sig.

Climategate

I november 2009 publicerades ett stort antal e-mail och annat material ifrån CRU på Internet. Dessa e-mail innehåller allt ifrån rent personliga dialoger till vetenskapliga överläggningar under ett antal år. I materialet framkommer bland annat följande :

En hånfull ton har forskarna använt mot kritiker som har velat erhålla data för att kunna verifiera dem men detta har förvägrats dem. Tonen är förstås inte straffbar men väl denna förvägran som är ett lagbrott i Storbritannien eftersom man har en Freedom of Infomation Act som tvingar forskare på offentliga organ såsom universitet att lämna ut material till den som så önskar.

Märkliga diskussioner om ”trick” som har använts för att manipulera data så att sådant som får uppvärmningen att se mindre extrem ut blir mindre tydligt. Ett ofta citerat mail är det som skickats av Phil Jones den 16 november 1999 där han bland annat skriver följande :” I’ve just completed Mike’s Nature trick of adding in the real temps to each series for the last 20 years (ie from 1981 onwards) and from 1961 for Keith’s to hide the decline.”. Det visar sig att detta “trick” sannolikt handlar om att välja ”rätt” data för att få trenden att se ut som man vill. Även dessa ”rätta” data är vetenskapligt försvarbara men att utföra själva valet utan att kommentera det måste rimligtvis anses som vetenskapligt fusk.

Forskning fungerar genom så kallad ”peer review”, fritt översatt ”kollegiegranskning”. Om man skickar in ett bidrag till en tidsskrift så ska det granskas av en eller flera kollegor innan den accepteras. Det säger sig självt att ett sådant system lätt kan missbrukas – exempelvis genom att man vägrar godkänna artiklar med ”fel” slutsatser. Det finns stark anledning att misstänka med anledning av vad som står i dessa mail att oegentligheter i detta avseende har förekommit. Ett av flera exempel på detta är följande brev från Keith Briffa till Edward Cook den 4 juni 2003:

“I am really sorry but I have to nag about that review – Confidentially I now need a hard

and if required extensive case for rejecting – to support Dave Stahle’s and really as soon

as you can. “

Ingen vet vem som stal mailen och lade ut dem. Men det är högst sannolikt att det är en insider och alldeles klart att det är en person (eller grupp) som förstår vad det handlar om.

Mailen försökte man först ta lätt på och skämta bort. Men det är ingen tvekan om att de tas på större allvar nu. En huvudperson i sammanhanget är Phil Jones, professor och föreståndare för CRU. Han suspenderades från sin roll som föreståndare i väntan på en utredning. En sådan har nu tillsatts. Tyvärr förekommer en del märkligheter – trots att kommittén bedyrar på sin hemsida att alla inblandade ska vara oberoende så visar det sig vid en närmare granskning att de inte är det – rätt allvarligt eftersom det handlar om att återställa förlorat förtroende. Jones hördes i brittiska parlamentet den 1 mars och var mycket pressad – efteråt var också stora delar av den brittiska pressen kritisk till honom.

Allra märkligast och kanske mest skrämmande är dock att Jones berättat för utredningen att förutom kända klimatkritiker så har ingen annan önskat få se hans data som är viktiga för hela klimatdebatten. Vetenskapen bakom klimatförändringen är alltså delvis ogranskad!

Hemsidan finns här.

Även Michael Mann, vid Penn State University i USA, blev föremål för en undersökning men friades från anklagelser om fusk. Man kan dock ifrågasätta hur djupt denna undersökning grävde. Inga kända kritiker fick delta.

Glaciergate

I november 2009 slog en glaciolog larm om att det fanns felaktigheter i IPCCs AR4 rapport från 2007 angående Himalayas glaciärer. Enligt IPCC skulle större delen av dem ha smält redan 2035 vilket är en ren omöjlighet, de krymper i högst måttlig takt och några av dem har till och med växt under de senaste åren. Larmet nådde IPCCs chef Rajendra Pachauri som först slog ifrån sig med ”I don’t have anything to add on glaciers” – ett uttalande som han sedan skulle få ångra. Det visar sig att detta märkliga fel var intressantare än vad man först kunde ha anat. Troligen är det en felskrift ifrån en intervju där en forskare ska ha spekulerat att de flesta glaciärer där skulle ha smält år 2350 alltså över 300 år senare! Men än intressantare är kanske att denna information var hämtad ur en WWF (World Wildlife Fund) rapport. Detta är i klar kontrast mot IPCC rekommendationer där det klart framgår att så långt möjligt ska fakta komma ifrån granskade vetenskapliga rapporter.

Efter debaclet med glaciärerna började journalister och andra granska IPCCs rapporter närmare och en rad grova felaktigheter hittades. Var och en av dem har fått egna namn, såsom ”Amazongate”, ”Africagate” osv. Gemensamt för alla dessa är att de innehåller grova överdrifter och felaktigheter när det gäller de faror som den globala uppvärmningen redan har eller inom en snar framtid förväntas orsaka. Det har påpekats att det är kanske inte är så märkligt att felaktigheter har smugit sig in i IPCCs mycket bastanta rapporter – AR4 rapporten är på flera tusen sidor. Men det ursäktar nog inte felen. För det första handlar det om systematiska överdrifter. För det andra måste det anses vara utomordentligt dåligt omdöme att citera rapporter ifrån WWF (som förekommit i ett flertal fall) – i sig i allra högsta grad en part i målet och en organisation som livnär sig på alarmism. Att ta information ifrån WWF kan inte på något sätt anses vara mer trovärdigt än att ta den ifrån exempelvis ett oljebolag. [Det kan vara bra att påminna sig om att enbart svenska WWFs bolag Världsnaturfondens AB (!), hade en omslutning på 232 miljoner kr år 2008. Detta är numera en hyperinternationell storindustri].

En av överdrifterna avser andelen areal av Nederländerna som befinner sig under havsytans nivå. IPCC rapporten skriver att 55% av Nederländernas landyta befinner sig under havsytans nivå vilket är alldeles för mycket. Den korrekta siffran är ungefär 20%. Detta relativt oskyldiga exempel är ändå intressant eftersom det visar att det finns felaktigheter även i lätt kontrollerbara fakta. Alla felaktigheter som har kommit till min kännedom syftar till att förstärka hotbilden för den globala uppvärmningen. Inga exempel finns på motsatsen, där rena felskrivningar uppkommit där effekten har mildrats.

Slusatser och kommentarer

Hur ska man nu tolka allt detta? Avslöjar dessa skandaler och missförhållanden något väsentligt? Eller är det bara en storm i ett vattenglas – kollegor emellan kan man ju ibland ha en ganska rå ton trots att man inte menar något allvarligt och tjocka rapporter innehåller nog ofta en hel del fel. Bloggarna på Real Climate må vara lite överentusiastiska för sin sak men egentligen är de väl ärliga?

Det finns flera skäl att ta allvarligt på det här. Debatten på Real Climate är förnyktrande. Klimatgurun James Hansen analyserar sina data i en artikel och undviker helt att notera det uppenbara – att temperaturen har varit flack under det sista decenniet. Om man påpekar detta uppenbara faktum i debatten på Real Climate hånas och framställs man som varande en okunnig nybörjare. Samtidigt visar det sig att andra ytterst välrenommerade forskare faktiskt mycket väl ser denna effekt och använder den till att komma med intressanta vetenskapliga påståenden. Med den förutfattade mening som många klimatforskare tycks ha måste risken bedömas som avsevärd att de missar väsentliga vetenskapliga upptäckter. Detta alldeles oavsett om de försöker vara aldrig så ärliga i sin bedömning av fakta.

E-postskandalen visar tydligt att klimatforskningen är helt igenom politiserad. Det är svårt att tro att de inblandade klarar av att skilja på sina politiska värderingar och ställningstaganden å ena sidan och sina vetenskapliga instinkter å andra sidan. Allt som presenteras här tyder på motsatsen. Det finns stor anledning att förmoda att den vetenskapliga processen med kollegiegranskning inte fungerar normalt inom klimatområdet. Därmed riskerar hela den vetenskapliga metoden att haverera.

IPCC är ett politiskt organ med uppgift att försöka ta fram fakta om och presentera människopåverkade klimatförändringar. Det finns stor anledning att befara att deras urval av befintlig forskning inte är neutral. Avslöjandet att allvarliga fel finns i deras rapporter är därför utomordentligt allvarligt. Observera att dessa fel inte bara är små fotnoter utan de har uttryckligen använts för att motivera ansökningar till anslag och de har också använts i den politiska debatten ända upp på nivån av FNs generalsekreterare.

Än allvarligare är kanske att IPCCs oerhört inflytelserika rapporter endast tycks ha lästs av ett litet antal personer. Sedan 2007, alltså i över två år, har det i rapporterna funnits antal viktiga enkla fel som skulle kunna ha avslöjats av en stor andel av intellektuella bara de hade läst dem. Dessa rapporter påverkar världspolitiken i hög grad. Varför fungerar inte granskningsprocessen? Förekomsten av dessa enkla överdrifter antyder knappast att de är avsiktliga eftersom de nog förr eller senare skulle ha avslöjats – snarare visar det att den eller de som har skrivit har varit så upptagna av att ägna sig åt opinionsbildning att de till och med har glömt att kontrollera enkla fakta. Så långt ifrån forskning som man kan tänka sig, alltså. Man frågar sig hur många mer svårupptäckta fel det finns?

Som jag tidigare har skrivit så riskerar klimatdebatten att bli ett enda stort researchgate där förtroendet för forskning i allmänhet kan lida oreparabel skada. En stor anledning i detta är västerländska medias fullständigt totala kollaps som granskande instrument. Istället har man på många håll, inte minst i Sverige, ägnat sig åt ganska hämningslös aktivism. Först när Glaciergate uppdagades började man på allvar granska skrifterna och hittade då förstås ett antal enkla fel. För att hitta de mer avancerade krävs förstås forskningsinsikt och djupa kunskaper i fältet. Att undvika att granska så politiskt viktiga områden som klimatforskningen känns lika naivt som att undvika att bedriva noggrann revision på aldrig så välrenommerade stora företag. Man trodde att världen borde ha lärt sig detta åtminstone efter Kreugerkraschen men Madoffskandalen visar att detta tydligen måste läras om och om igen.

Om och om läser vi nu i media att det, trots att felaktigheter har förekommit i IPCCs rapportering och vissa smärre oegentligheter i klimatforskningen, inte ändrar någonting. Det här ska man tolka försiktigt. Visst finns det en rad fakta som talar för AGW-hypotesen som inte påverkas av detta. Men om inte debatten är fri så finns det all anledning att tro att den kan bli skevare än vad man kanske anar. Det kan också vara intressant att fundera på paralleller. Företrädarna för Pragvåren kallade sig fortfarande övertygade kommunister trots att de uppenbarligen egentligen bekämpade just det systemet. Insikten om att man har bytt sida mognar ofta långsamt.

Det finns en stor önskan bland klimatengagerade att hänvisa till vetenskaplig konsensus i klimatfrågan och att hävda att debatten därmed skulle vara över. Detta är ett mycket ovetenskapligt synsätt som hämtar sina argument ur politiken. Som kontrast till detta så är det intressant att notera att tidskriften Science på fullt allvar alldeles nyss publicerat en artikel om en apparat som ska testa Newtons lagar. Detta trots att det har rått vetenskaplig konsensus i 300 år om deras giltighet!

Publicerat i Debatt | Lämna en kommentar

Global nedkylning

Historikern Fredrik Charpentier Ljungqvist har skrivit boken ”Global Nedkylning”. Ljungqvist är humanist och historiker och inte naturvetare.

Boken är en exposé över arkeologiska och historiska belägg för klimatförändringar sedan den sista istiden. Och de är många. På de flesta av bokens drygt 300 sidor presenteras ett späckat material med fakta om olika klimatförändringar och hur de har påverkat de människor som då levde där. Vi rör oss över hela jorden med diskussioner alltifrån vikingacivilisationen på Grönland och dess undergång till följd av klimatförsämringen till de gåtfulla Anazasiindinanerna i sydvästra USA som plötsligt försvann ur historien. Insprängt finns inblickar i naturvetenskapliga mätningar av klimatet i olika regioner och epoker. Boken avslutas med ett ganska omfattande referensavsnitt. Ett sammanfattande omdöme är att boken är lättläst, underhållande, bitvis till och med spännande, och ett mycket intressant inlägg i klimatdebatten. Det står helt klart att Ljungqvist är väl inläst i modern klimatvetenskap. Han beskriver sig inte själv som en ”klimatskeptiker” men på många ställen skymtar en kritisk hållning till den nuvarande så kallade ”konsensusen”. När man har läst boken så är man nog stärkt i uppfattningen att en kritisk hållning är rimlig. Kort sagt, en bok som varmt kan rekommenderas.

Vad Ljungqvist har gjort är att använda historiska och arkeologiska fynd för att verifiera den bild av klimatförändringar som har erhållits med naturvetenskapliga metoder. Tack vare intensiv forskning under det sista decenniet så har mycken ny kunskap vunnits. I många fall är överensstämmelsen mellan naturvetenskap och historia förbluffande god. Ända in i nutiden har klimatförändringar alltså varit en ytterst viktig komponent i historien, sannolikt kanske än mer i forntiden.

Historiska evidens är utomordentligt viktiga för att tolka de naturvetenskapliga resultaten om klimatet. Det har funnits en stark drivkraft bland många forskare som vill föra fram AGW hypotesen om människoskapad klimatförändring, att försöka förminska betydelsen av den Medeltida Värmeperioden (MWP 800-1300) och den Lilla Istiden (LIA 1300-1900 i förf. definition). I Ljungqvists bok blir bevisen för existensen av dessa perioder överväldigande över stora delar av världen. Extra intressant är att exempelvis läsa om utbredd vinodling i England under MWP och om undergången av civilisationen på Grönland, författarens specialområde.

Anledningen till att betydelsen av dessa perioder vill förringas av många forskare och miljöengagerade är att klimatmodeller inte kan reproducera dem. Att så kallade naturliga variationer (dvs. variationer vars orsak är okänd) kan vara så stora som dessa, lika stora som den hittillsvarande så omtalade nutida AGW uppvärmningen, betyder förstås att tilltron till att AGW hypotesen är den enda möjliga förklaringen till en pågående klimatändring kraftigt minskar. Länge odlades myten att klimatet under de sista tiotusen åren varit ytterst stabilt. Nyare naturvetenskapliga rön och Ljungqvists kopplingar vederlägger denna myt på ett ytterst effektivt sätt.

Ljungqvist har använt klimatförändringar till att förklara ett stort antal händelser. Han uttrycker sig ofta försiktigt och påpekar att detta sannolikt inte är den enda orsaken. Ändå kan man förstås undra om han i sin iver att använda en enda förklaringsmodell för många olika händelser riskerar att förivra sig lite. Det vore mycket intressant att höra Göran Burenhults kommentar till Ljungqvists verk. Ingen blir profet i sitt eget land och det kan också tänkas att Ljungqvist råkar trampa på en del ömma tår när han kommer med sina säkert bitvis okonventionella förklaringar och orsakssammanhang.

Kort sagt, en mycket intressant och läsvärd bok, inte minst för dess betydelse för klimatdiskussionen.

Steven Jörsäter

P.S. Jag fick just tipset om att Ljunqvists bok recenserats av Fredrik Sjöberg i SvD

Även detta är en positiv recension. Men oj vilka politiskt korrekta brasklappar avseende klimatet Sjöberg bifogar. Han skriver

”Varför blev det varmare på 1900-talet? Är vi lurade?
Den sista frågan kan besvaras med nej. I huvudsak – nej. Bedrägerier är sällsynta inom vetenskapen. Olika teorier och skepticism, däremot, är närmast en regel, och jag vill påstå att vi just i dessa dagar upplever en hårdhet i retoriken som inte gärna kan begripas utan vissa klimat- och religionshistoriska referenspunkter. Därför är denna bok viktig. Situationer som dagens är inte att leka med.
Att ”Global nedkylning” kan förändra dagsdebatten tror jag dock inte.”

Varför skulle den inte kunna förändra debatten? Tvärtemot vad Fredrik Sjöberg skriver så är jag helt övertygad om att bedrägerier – eller kanske snarare förvanskade sanningar – är vanliga inom vetenskapen när man rör sig på områden som tangerar det politiskt korrekta. Jag skrev för en tid sedan en utförlig recension till den intressanta boken ”Darwin och Vår Herre” som har en hel del relevans i detta sammanhang. Där skrev jag bland annat följande :

-När man läser Darwin och Vår Herre får man uppfattningen att alla meningsskiljaktigheter mellan religion och vetenskap är bilagda. Alla de kristna författarna är oreserverat positiva till Darwin och evolutionsläran. K G Hammar skriver: ”Det är omöjligt att läsa och tolka bibeln bokstavligt.”. Helle Klein sjunger en lovsång till den mångtydiga verkligheten. Varför är då problemet så stort på vissa håll, kan man då fråga sig, som Martinsson gör.

Jag tror att man bedrar sig om man tror att den här vidsyntheten ifrån kyrkans sida har kommit självmant. Martinsson är inne på det här temat och jag väljer här att borra lite djupare.

Tore Frängsmyr skriver mycket tänkvärt i sin doktorsavhandling Geologi och skapelsetro från 1969 om de idéer upplysningstidens svenska forskare hade om geologi och jordens ålder. Frängsmyr skriver:

”Aktualismen (vetenskaplig metod som utgår ifrån att kunskap om geologiska processer i det förgångna kan nås genom studier av nutida förlopp), i Lyells och 1800-talsgeologernas mening, innefattade också den delikata frågan om jordens ålder. De långsamt verkande geologiska processerna fordrade nämligen en tidrymd, som vida översteg de 5-6000 år som man enligt bibeln tillräknade jordens historia. (Urban) Hiärne är självfallet inte beredd att i detta fall frångå den gängse bibeltolkningen, och vi får bevittna hur denna allmänt omfattande bibelkronologi blir ett hinder för geologins vidare utveckling. Polhem gör sig visserligen till tolk för en högst avancerad åsikt, då han anser jorden vara flera hundra tusen år gammal, men det sker inte i tryck. Någon som offentligt framför så kätterska tankar uppträder inte. Linné antyder att han vill räkna med en längre tidrymd än den brukliga, men han avstår då det anses strida mot Skriften. (Torben – berömd kemist) Bergman vågar, eller vill, överhuvudtaget inte ta upp frågan. Om man tillmätt jorden en högre ålder hade aktualismen fått en ny dimension redan på 1700-talet.”

Vi ser här att några av vårt lands kanske skarpaste hjärnor någonsin hade mycket svårt att lösgöra sig ifrån bokstavstroendet, trots att deras intuition verkade säga dem något annat. Några hade svårt att hantera de svindlande tankarna och andra var helt enkelt för fega för att våga lämna den bekväma politiskt korrekta vägen [något jag tror är bra att komma ihåg än idag – forskare är inte mycket att hålla i handen i kontroversiella frågor]. Men det var värre än så. Frängsmyr fortsätter att skriva om syndafloden och dess geologiska verkningar som flitigt debatterades. Vissa tvivel fanns men ändå skriver Frängsmyr att ”Linné säger klart ifrån att floden varade för kort tid för att åstadkomma några större förändringar, och Bergman slår fast att dess uppgift var att straffa människorna, inte bygga berg.”

Oj! Dessa den nya tidens härförare ägnade alltså avsevärd möda åt sådana religiösa bryderier som till och med en ärkebiskop 250 år senare skulle komma att betrakta som stolligheter – att leta efter spår av syndafloden! Auktoritetstro sitter oerhört djupt.-

Visst är det spännande med historiska paralleller!

Publicerat i Debatt | Lämna en kommentar

Lärdomar av den stränga vinter 09/10

Lärdomar av den stränga vintern 2009/2010

Den första december förra året skrev jag en liten väderkrönika för långfärdsskridskoklubben. November var ju rejält varm. I december kom vändningen den 13 december här i Täby. December blev sedan ordentligt kall med -2,5 C i snitt. Idag är det den tredje februari och vi har en mycket speciell januarimånad bakom oss. Medeltemperaturen här i Täby Skarpäng har varit -8,2 C. Det är inte bara den kallaste januarimånaden utan den kallaste kalendermånaden över huvud taget i mätserien som startade i januari 1994.

Februari har börjat rätt normalt men långtidsprognoserna antyder att den kommer att bli kall. Den kalla december kombinerat med januari månads rejäla kyla gör att vintermånaderna sammantagna med stor sannolikhet kommer att bli ordentligt kallare än normalt denna säsong.

Vilka slutsatser kan vi nu dra av det här i skenet av den intensiva klimatdebatt som pågår?

 För det första kan vi säga att kylan denna vinter inte egentligen säger någonting om huruvida global uppvärmning pågår eller ej (och än mindre om dess orsaker), dels är den regional och dels är det en enstaka händelse som inte säger någonting om den långsiktiga trenden.

För det andra, och mycket intressantare, kan vi nu med säkerhet fastslå att vädret kan bli kallt vilket nog många hade börjat tvivla på.

För det tredje kan vi nu förstå varför vi har haft så många milda vintrar – det har varit väder och inte klimat. De många milda vintrarna sedan åttiotalet har alltså inte i första hand orsakats av någon global uppvärmning utan att vädret helt enkelt slumpade sig så – vi kunde lika gärna ha haft tio eller till och med tjugo stränga vintrar under perioden.

Det finns ett meterologiskt index, Arctic Oscillation Index (AO), som har figurerat mycket i debatten nyligen. AO är ett mått på tryckfördelningen i Arktis relativt mellanbredderna, enkelt uttryckt så innebär ett högt AO att trycket är lågt i Arktis vilket innebär att det blir relativt varmt på vintern hos oss medan ett negativt AO leder till att kall polarluft strömmar ned. AO har alltså ingenting med uppmätta temperaturer att göra. Ändå är överensstämmelsen förbluffande god med våra vintrar. Se

http://www.arctic.noaa.gov/detect/climate-ao.shtml

Man ser att index mestadels är lågt under det kalla 60-talet, högre under 70-talet (milda vintrar hos oss), lägre på 80-talet (flera kalla vintrar) och mestadels relativt högt sedan dess. Under december förra året sjönk det emellertid kraftigt och blev rekordlågt i januari. Detta har angetts som en ”förklaring” till kylan. Men intressant nog så ger det även en förklaring till den långa raden av milda vintrar sedan 1987 – AO index har mestadels varit positivt! Det är alltså främst detta som är anledningen till att våra vintrar har varit så milda! Det amerikanska National Snow and Ice Data Center skriver på sin webbsida:

”Over most of the past century, the Arctic Oscillation alternated between its positive and negative phases. Starting in the 1970s, however, the oscillation has tended to stay in the positive phase, causing lower than normal arctic air pressure and higher than normal temperatures in much of the United States and northern Eurasia.”

Observera att AO index är ett väderfenomen – man förstår inte varför det är högt eller lågt vid en viss tidpunkt och det kan heller inte prognosticeras långt i förväg. Det är alltså mer en bekräftelse än en förklaring.

Jag har gått ut och skarpt kritiserat svenska klimatforskare för att de inte i media tillräckligt tydligt har protesterat mot villfarelsen att de milda vintrarna skulle vara väsentligen orsakade av en global uppvärmning, se

http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/08/docent-visst-visar-kylan-att-forskarna-ljuger

(rubriken förbättrad av sensationsglad journalist).

Jag tror att de milda vintrarna mer än något annat har ”sålt in” den globala uppvärmningen vilket alltså är falsk marknadsföring. Även i vår klubb har nog en viss håglöshet spritt sig. Kanske påverkades till och med försäljningen av stugan av detta (”vi åker ju så sällan skridskor där numera”).

Den här vintern har tydligt visat något annat. Under överskådlig tid kommer vi att kunna åka på havsisar om vädret bara vill.

Publicerat i Debatt | 1 kommentar

Global uppvärmning slut?

Tittar man på globala temperaturdata under det senaste decenniet så ser man att den hastiga temperaturökningen under tidigare decennier verkar ha avtagit. Kurvan ser flack ut, se till exempel de data som tagit ifrån Tiros-N satelliterna (RSS MSU data) (nästan) globalt under det sista decenniet:

 

Den räta linjen är en (linjär) anpassning. Den visar fortfarande en liten ökning men den är väldigt liten – motsvarande 0,5 grader per århundrade. Väljer man istället 01 som startår så får man faktiskt en sjunkande trend. Är nu detta signifikant? Svårt att säga men det finns inget annat sätt att avgöra om ett trendbrott har skett än att just följa utvecklingen. Så långt är data definitivt i samklang med att en förändring HAR skett.

Publicerat i Debatt | Lämna en kommentar

Läs mina artiklar på Newsmill

Läs mina artiklar på Newsmill.

Dagstidningarna märkligt lågmälda om klimatfynd

Viktiga forskningsresultat publicerades för en vecka sedan. Dessa kan komma att delvis förändra bilden av den globala uppvärmningen. Tidigare okända effekter finns som möjligen åtminstone delvis kan motverka den globala uppvärmningen. Ett bra tillfälle för självrannsakan bland vissa klimatforskare. De normalt så klimatengagerade stora morgontidningarnas redaktioner har förblivit förvånansvärt tysta i ämnet. Kanske är det för att de nya resultaten inte verkar gagna den gängse katastrofbilden?

Gaia – den nya statsreligionen med överstepräst Reinfeldt

Artikeln handlar om att om man har bestämt sig för att det klimat och den koldioxidhalt som rådde före industrialismen var det rätta utan krav på analys så bekänner man sig de facto till Gaiareligionen – att jorden själv alltid förmår välja rätt väg.

Klimatkriskrisen. Följ själv det rafflande dramat

Man kan faktiskt själv följa hur det går för klimatet. Ska den globala uppvärmningen komma igång igen eller fortsätter trenden sedan nio år tillbaka att uppvärmningen inte längre pågår?

Visst visar kylan att forskarna ljuger

I mitten på december 2009 blev det kallare i stora delar nordeuropa än vad det har varit på många år. Kylan kom oväntat för många som har trott att den globala uppvärmningen har orsakat de många milda vintrarna vi har haft på senare år. Genom att inte ha tydligt dementerat sambandet mellan milda vintrar och global uppvärmning så har forskarna, genom sin tystnad, faktiskt ljugit. De milda vintrarna har nog varit det faktum som mest har övertygat allmänhen om existensen av en global uppvärmning.

Publicerat i Debatt | Lämna en kommentar

SMHIs regionalscenarier

SMHI har publicerat ett antal ”scenarier” hur klimatet kan förväntas utvecklas länsvis i Sverige under de närmaste hundra åren. Ett milt sagt ambitiöst program! På redan ytterst osäkra klimatmodeller ger man sig in i att prognosticera subtila skillnader mellan olika delar av Sverige. Visserligen kallar man inte modellresultaten för prognoser utan istället för scenarier. Skillnaden består främst i att resultaten inte ska anses ha någon betydelse för ett enskilt år [istället anses varje enskilt år normalt falla inom en gråskuggad zon]. Men, hursomhelst, för att det hela ska hanågon mening måste SMHIs anse sig kapabla att mejsla ur statistiska skillnader mellan olika landsändar för klimatet långt fram i tiden.

Tittar man närmare på SMHIS modellresultat hittar man intressanta saker. I scenariet för flera landskap, bland annat Gotland, ser man en svängning i temperaturen under 2020 och 2030 talen. Mycket märkligt! Detta måste bero på någon självsvängning hos modellen som inte har med verkligheten att göra eftersom ingen tror att man kan prognosticera varken klimat eller väder så långt fram tiden. Här nedan publicerar jag den skriftväxling jag hade med SMHIs klimatavdelning och dess ansvarige Markku Rummukainen. Observera hur svårt det är att få Markku att svara rent ut på mina frågor och påståenden. Till sist erkänner han dock att informationen har ringa eller intet värde.

Från: Steven Jörsäter [mailto:steven@jorsater.se]
Skickat: den 25 december 2008 14:32
Till: ‘smhi@smhi.se’; ‘sverker.hellstrom@smhi.se’
Ämne: Årsmedeltemperaturen på Gotland fram till år 2100

SMHI publicerar på sin webbsajt (www.smhi.se) data ifrån klimatmodeller, s.k. scenarier, för det förväntade klimatet under det närmaste århundradet. Dessa är anmärkkningsvärt detaljerade och för varje län finns temperatur och nederbördsdata framtagna. I figur 1 ser vi den graf avseende temperaturen som anges för Gotland.

Se http://www.smhi.se/sgn0106/leveranser/lansanalysen/bilder/org/t_ar_9.png

Figur 1. Årsmedeltemperaturen på Gotland år 1960 – 2100 jämfört med medeltemperaturen under 1961-1990. Röda och blå staplar representerar observationer (rött vid överskott och blått vid underskott) och de båda kurvorna resultat ifrån klimatmodellerna i två olika ”scenarier” som skiljer sig åt avseende förmodade framtida utsläpp av växthusgaser (IPCCs A2 [turkos] respektive B2 [ceris]). Den grå zonen visar den förväntade variation från år till år.

Scenarierna är en slags prognoser för framtiden där vissa antaganden har gjorts avseende framtida utsläpp av växthusgaser. Det finns ingen ambition att återskapa finstruktur i form av en exakt prognos för ett visst år. Den grå zonen kring de båda kurvorna är avsedda att peka på¨variationen år från år – ett givet år kan hamna var som helst i den grå zonen.

Det finns en hel del information om modellerna på webbsidorna. Ändå saknas viktig information.

En blick på kurvan ger anledning till viss förvåning. Det finns åtskilliga krökar på kurvorna Mellan åren 2027 och 2038 finns en särskilt tydlig nedgång på hela 0,7 grader! (Ceris kurva). Den nedgången ser klart signifikant ut. Visserligen anger den grå borden den individuella årsvariationen som är större men i t.ex. ett femårsmedelvärde borde denna nedgång framstå såsom statistiskt säkerställd. Frågan är nu – vad kan den bero på?

Vilken känd fysikalisk variabel eller fenomen kan förväntas ge upphov till en förutsägbar svängning i klimatet på Gotland om 20 år?
Anledningen till att jag valde just att visa data för Gotland var att den här svängningen var ovanligt stor där, för andra svenska län är den mindre. Det känns väldigt svårt att komma på vad det här skulle kunna vara. ENSO – El Niño-Southern Oscillation, solfläckscykel eller Milankovitch-cykler är alla diskvalificerade som tänkbara kandidater, den första går inte att prognosticera, den senare har för liten känd effekt och är också svår att exakt bestämma och den tredje varierar alldeles för långsamt. Det är heller inte troligt att SMHI har hittat någon modell för att exakt förutspå framtida lågkonjunkturer eller framtida politiska överenskommelser som gör att utsläppstaktakten av växthusgaser minskar just då. Och särskilt inte på främst Gotland.

Är det inte helt enkelt så att svängningen bara är en artefakt i modellen som inte har något med verkligheten att göra? Den har visserligen ingen större betydelse i det långa loppet men dess närvaro gör grafen rejält vilseledande – den gör att man tenderar att sätta för stor tilltro till modellernas tillförlitlighet. Mer rättvisande hade varit två punkter, en i början (1960) och en i slutet (2100), och en rät linje däremellan.
Även andra krökar på kurvan ger anledning till frågor, t.ex. den kring 1985 och den stora i diagrammets början. Representerar dessa anpassningar till faktiska data? Eller vad orsakar dem? Den inledande grafen – representerar den nedgången 1940-1975 som ju brukar tillskrivas aerosoler, och hur har de i så fall anpassats? Eller menar SMHI att modellerna faktiskt, utan anpassning i efterhand, har reproducerat dessa data?

Sist men inte minst är det lite anmärkningsvärt att SMHI tror så mycket på dessa modeller att de förväntas kunna ge uppskattningar av differentiella skillnader i förändringar i årsmedeltemperaturen mellan svenska landskap som är signifikanta och meningsfulla nästan hundra år in i framtiden! Är det verkligen så?
Jag hoppas givetvis att mina frågor kommer att få en tillfredsställande förklaring. I så fall bugar och bockar jag för klimatforskningen och dessa modellers imponerande precision. Om inte så förväntar jag mig att SMHI modifierar eller tar bort dessa data ifrån sina hemsidor eftersom de bidrar till att ge en orealistisk tilltro till osäkra modeller. Eftersom SMHI talar med stor auktoritet i den viktiga klimatfrågan är det av stor betydelse att man är mycket noggrann med hur man presenterar sina data.

Julhälsningar

Steven Jörsäter

Från: Rummukainen Markku [mailto:markku.rummukainen@smhi.se]
Skickat: den 10 januari 2009 16:31
Till: steven@jorsater.se
Kopia: Registrator; Klimatolog; Rummukainen Markku
Ämne: SV: Årsmedeltemperaturen på Gotland fram till år 2100

SMHI dnr 2008/2512/15
Hej Steven,

Tack för dina funderingar och frågor. Jag ber om ursäkt att svaret har dröjt – kommunikationen påverkades av de många helgerna sedan du mejlade.

Scenarierna är inte prognoser. Skillnaden mellan dessa två termer är inte självklar utanför forskningen. Därför berör vi den på de nämnda analyssidorna (se under Mer information -> Om analysen -> Sida 5).

Klimatscenarier bygger på scenarier (tänkbara utvecklingar) av teknik, befolkning, ekonomiska aktiviteter osv., vilka leder till behov och produktion av energi och därmed klimatpåverkan i form av utsläpp och markanvändning. För att kunna beräkna hur klimatet förändras, används s.k. klimatmodeller som är en fysikalisk beskrivning av atmosfären, havet och landytorna. Medan klimatpåverkan kan leda till successiva förändringar, präglas klimatsystemet samtidigt av interna svängningar. Dessa uppstår inte minst i atmosfärens och havets ständiga samspel. Den interna variabiliteten syns även i globala medelvärden (t ex växlar atmosfären och ythavet förhållandevis stora värmemängder mellan åren (tänk på El Niño), med motsatta skiftningar i lufttemperaturen och värmelagringen i havet).

Regionalt, till exempel här i Norden, är mellanårsvariabilitet och en del svängningar uppenbara i historiska klimatdata. T ex är skillnaden mellan det varmaste och kallaste året under 1900-talet ungefär fyra grader på riksbasis. Ofta hänger dessa variationer ihop med den storskaliga cirkulationens nycker. Västvindarna med mild och fuktig luft är olika starka olika år. Vi upplever olika ofta luftmassorna från Arktis osv. Dessa variationer handlar typiskt om omfördelningar av varmare och kallare, fuktigare och torrare. En svängning i en riktning i ena området motsvaras av en motsatt svängning någon annanstans.

Naturlig variabilitet är betydligt större lokalt än regionalt, och större regionalt än globalt. Den fysikaliska beskrivningen som återfinns i klimatmodeller ger upphov till simulerad naturlig variabilitet. I dagens modeller är resultat på denna punkt dock beskrivningar av olika möjliga variabilitetsförlopp än nödvändigtvis det förloppet som klimatet exakt fastnar sig i. Om man lutar sig mot vetenskapen bakom, skulle man konstatera att eftersom klimatsystemets natur och därmed beskrivningar är till mångt och mycket icke-linjära, är systemets deterministiska predikatabilitet begränsat (främst till väderprognosskalor). Däremot, som andra sådana system, är systemets statistik (medelförhållanden, typiska variationer och även karakteristisk förekomst av extremer) prediktabelt.

Och nu börjar svaret på dina frågor… detaljerna i beräkningarna, till exempel det du hänvisar till i Gotlandskurvan 1027-2038 är inte prognoser och meningen är inte att föreställa dem så. Närmast en prognos kommer att temperaturen successivt stiger, samtidigt som en del variabilitet förstås finns med i bilden. Som du är inne på, konkretiseras detta med det gråa området. Det är tämligen säkert att en fortsatt global uppvärmning inte ger sig till känna med alltid högre temperatur året därpå, pga av naturlig variabilitet. Om variabiliteten i sig inte ändras (vissa aspekter av variabiliteten lär ändras när det blir varmare), kommer den ändå att följa med de successiva medelförhållandena.

I diagrammen visar de röda och blåa kolumnerna mellan 1961 och 2007 observerade data. De klimatmodellberäkningar som visas för samma period är inte anpassade på något sätt till den inträffade interna variabiliteten. Däremot har man använt de konstaterade förändringarna i atmosfärens växthusgashalter och partikelinnehåll i de drivande modellerna. I globala klimatmodellberäkningar kan man idag i stort förklara jordens medeltemperaturutvecklingen i ljuset av dels interna variationer, naturlig klimatpåverkan och utsläppens verkan. Den sistnämnda blir allt viktigare under 1900-talets andra halvlek och därefter.

Huruvida framtiden blir som i dessa resultat återstår att se. Vi skriver på den i början av detta svar nämnda fördjupade beskrivningen att ” Andra utsläppsscenarier, andra globala- och regionala modeller kan ge delvis andra resultat. Det gäller speciellt för det kvantitativa utfallet. ”Att det blir allt varmare globalt, regionalt och lokalt vid fortsatta utsläpp framstår som robust. En hel del av de regionala skillnader som beräkningarna tyder på är likaså trovärdiga (till exempel en större temperaturökning i våra trakter på vintern än på sommaren). Skillnaderna i årstemperaturhöjningar mellan Sveriges olika län är ganska små. När det gäller olika säsonger och inte minst nederbörden finns det mer att se.

Det finns olika syften med att ge ut scenarioresultat och även på denna skala. Scenarier avser exempel av konsistenta planeringshjälp, som en utgångspunkt. Ett eller ett par scenarier ger mat för tankarna, medan det först är flera scenarier som kan ge en mer kvantitativ bild. Olika län har olika förutsättningar och rimligen kommer att påverkas olika av klimatförändringar. Det efterfrågas mycket information på ännu mer detaljerade nivåer. Man vill gärna veta hur det kommer att bli där man bor och verkar. Länsvis information är en nedbrytningsnivå. En annan är den sverigeanalysen som också finns (med en fördelning i klimatmässigt med enhälleliga regioner är länen, se http://www.smhi.se/cmp/jsp/polopoly.jsp?d=8785&l=sv ). Även i den är Gotland dock en egen region.

Det är förstås så att ju mer man bryter ned klimatberäkningar i tid och rum, desto mer osäkert blir detaljerna i scenarioresultaten. Vi hoppas att informationen som SMHI förmedlar ger bra utgångspunkter för de som vill veta mer om klimatet förr, idag och tänkbart fram i tiden. Informationen om de länsvisa analyser kompletteras på andra håll på smhi.se Dina funderingar handlar till exempel information om på
http://www.smhi.se/cmp/jsp/polopoly.jsp?d=6618&l=sv

http://www.smhi.se/cmp/jsp/polopoly.jsp?d=6622&l=sv
En förbättringsidé som du väcker hos oss, är att komplettera den länsvisa analysen med korslänkar på andra sidor av smhi.se. Vi är på gång att göra en större förändring av webbsidorna, och bör passa på i samband med det.
Jag hoppas att du har glädje av detta svar.

Mvh,

Markku

———————————-

Markku Rummukainen (klimatforskare/expert)

SMHI

________________________________________
Från: Steven Jörsäter [mailto:steven@jorsater.se]
Skickat: den 14 januari 2009 22:24
Till: ‘Rummukainen Markku’
Ämne: SV: Årsmedeltemperaturen på Gotland fram till år 2100

Hej Markku!

Tack för ditt utförliga svar. Jag förstår skillnaden mellan scenarier och prognoser. Men jag tycker ändå inte att du svarar på den väsentliga frågan – varifrån kommer sänkningen – svängningen nedåt mot uppvärmningstrenden i Gotlandskurvan ifrån under perioden 2027-2038? Jag ska försöka vara mycket tydlig. Jag förstår att det är resultat som kommer ifrån modellen och att det är väntevärden men att de verkliga värdena kan falla var som helst i den grå zonen. Men väntevärdet för den aktuella perioden i grafen går nedåt mot trenden – varför? Ett resultat av modellen – javisst. Men tror någon att detta verkligen är reellt och inte bara ett resultat av en störning eller resonans eller liknande i modellen som inte har något som helst med verkligheten att göra. Är det inte så att om man kör en annan modell eller samma modell med bara något annorlunda inputdata så får man ungefär samma storskaliga trend men inte denna svängning? Om det är så så vore det mycket bättre att använda sk spaghettidiagram, dvs.med kurvor från olika körningar i samma diagram så kan man själv bättre avgöra vad man faktiskt ska tro på. Annars är detta scenario vilseledande när det gäller de detaljer som det faktiskt kan utpeka.

Ett bra sätt att testa klimatmodellerna och de regionala värdena är förstås att fortsätta bakåt (modellerna går ju lika bra att köra bakåt som framåt). In i 1800 talet och kanske ända in i 1700-talet – det vore oerhört intressant att se vad dessa scenarier tror (eller trodde) om den ”Lilla Istiden”. Jämförelse med de data som finns för dessa perioder kunde ju då ge ett bra mått på korrektheten för förutsägelserna i framtiden.

Mvh
Steven Jörsäter

________________________________________
Från: Rummukainen Markku [mailto:markku.rummukainen@smhi.se]
Skickat: den 15 januari 2009 00:07
Till: Steven Jörsäter
Kopia: Rummukainen Markku
Ämne: SV: Årsmedeltemperaturen på Gotland fram till år 2100

Hej Steven,

Den svängningen som du hänvisar till beror inte på någon avkylande klimatpåverkan utan ryms gott och väl inom naturliga variationer som är karakteristiska för klimatet (i detta fall för den regionala/lokala skalan). Om den är signifikant, beror på ”hur signifikant” man menar, dvs. hur (o)vanlig en sådan avvikelse är.

Den naturliga variabiliteten gör att en pågående långsiktig uppvärmning inte betyder att ett enstaka år alltid ska vara varmare än året innan. Den underliggande trendens effekt under ett år är mindre än den naturliga mellanårsvariabliteten. Ena året kan variabiliteten verka i samma riktning som underliggande trend, och andra året kan variabiliteten motverka trenden. Detta gäller även på något längre tidskalor än ett par år. Speciellt regionalt kan det gott handla om ett årtionde eller så. På längre sikt vinner ändå trenden. Vetenskapligt finns det inget konstigt i den perioden i resultaten som du pekar på.

Dessa beräkningar är inte prognoser. De visar klimatutvecklingen som scenarier, med vilket menas tänkbara utvecklingar av typiska förhållanden – medelvärden, storleken av mellanårsvariationer o dyl samt frekvensen av extremer av olika slag). Det är så ”att om man kör en annan modell eller samma modell med bara något annorlunda inputdata så får man ungefär samma storskaliga trend men TROLIGEN inte denna svängning?” Just därför skriver vi i dokumentationen att ” ” Andra utsläppsscenarier, andra globala- och regionala modeller kan ge delvis andra resultat.”

Detta betyder förstås att man inte ska tro på det exakta tidsförloppet i något enstaka scenario. Däremot finns det information i eventuella systematiska resultat om förändringar i medelvärden, storleken av mellanårsvariationer o dyl samt frekvensen av extremer av olika slag.

Din tanke om hur man kan testa klimatmodeller är relevant. Vi har även kört våra modeller för flera århundraden mellan år 1000 och idag, samt även för några olika perioden mycket längre tillbaka (typ 40 000 och 20 000 år sedan). Det som begränsar sådana simuleringar att mätdata (inkl s.k. proxydata) är få och osäkra. Men även sådana studier alltså görs och de tjänar syften om modellevaluering och förståelsen av klimatsystemet.

Man kan representera scenarioresultat på olika sätt. Flera modelleringar kan man visa som ett spagettidiagram, eller visa det intervallet inom vilket de hamnar. Jag har själv använt både och. Informationen och tolkningen är densamma. Det finns inget rätt eller fler sätt. Just i detta fall, du har väl lagt märke till att den länsvisa framställningen baseras på två(!) tänkbara scenarioberäkningar? De jämnare kurvorna är utjämnade värden. Det gråa området visar storleken på mellanårsvariabilitet i de två scenarierna.

Mvh,

Markku
________________________________________

Publicerat i Debatt | 1 kommentar

Klimatskeptiker

Tyvärr förekommer en utbredd smutskastning av klimatskeptiker. I tidningen Folkvett jämställdes nyligen klimatskeptiker med kreationister! I en artikel av Olle Häggström med titeln ”Vetenskap och pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet”

http://www.vof.se/folkvett/20084vetenskap-och-pseudovetenskap-exemplet-stockholmsinitiativet

tillåts Häggström ösa galla över alla som törs tvivla på klimatdogmerna. Jag och Ingemar Ernberg skrev omgående en replik till Folkvett men den togs inte in. Det räcker med att de två som angreps, Peter Stilbs och Fred Singer fick möjlighet att yttra sig. Tråkigt eftersom vår kritik av Häggströms argument var rent vetenskapliga, en vinkel som varken Stilbs eller Singer hade valt.

Folkvett är en tidning som skriver om vetenskapen kontra pseudovetenskap – vad är skillnaden och vad särskiljer den senare. Märkligt nog är man inte särskilt engagerad i klimatvetenskapen – vår tids i särklass intressantaste och viktigaste exempel på svårigheten att skilja riktig vetenskap ifrån någonting annat. Ett område där vetenskap, värderingar och politik blandas ohämmat. Klimatvetenskapens viktigaste resultat, de långsiktiga prognoserna om klimatets utveckling, kan nämligen inte bedömas ur sedvanliga vetenskapliga perspektiv eftersom vi idag inte kan avgöra om förutsägelserna har något med verkligheten att göra eller inte. I denna ödesfråga väljer alltså Folkvett att lägga locket på trots att dess moderförenings ordförande, Hanno Essén, skriver :”Jag sitter inte själv i redaktionen men så här i efterhand tycker jag nog att en del ordval i Häggströms artikel är olyckliga och borde strukits. Antydningarna om pseudovetenskap och likheter med kreationism hos klimatskeptiker är djupt orättvisa eftersom dessa nästan uteslutande är personer som brinner för den gängse naturvetenskapen och tekniken. Vad Häggström avsåg var, antar jag, att vissa psykologiska mekanismer som skulle vara lika.”

Varför i herrans namn släpper de då in Olle Häggströms partsinlaga om de sedan inte vill fortsätta debatten? Tråkigt men ännu ett exempel på att klimatkritiken ska tystas med alla medel.

För att klargöra denna bloggs ståndpunkt än en gång: Klimatet synas ur ett vetenskapligt perspektiv. Ingenting ”förnekas” eller påstås som inte kan stödjas men den uppblåsta och överdrivna självsäkerheten som omger klimatvetenskapen måste granskas och nyanseras. Nedan publiceras vår replik till Häggströms artikel i Folkvett inskickad julafton 2008. Den kan läsas utan att man innan har läst Häggströms artikel :

Om Klimat, Kritik och Pseudovetenskap

I sista numret av Folkvett skriver Olle Häggström i artikeln ”Vetenskap och pseudovetenskap: exemplet Stockholmsinitiativet” (1) om klimatforskning. I denna artikel synar Häggström ”klimatskeptiker” och exemplifierar med den grupp som kallar sig Stockholmsinitiativet. Enligt Häggström är den klimatskeptiska ståndpunkten vetenskapligt ohållbar i sken av fakta och rådande vetenskapliga koncensus på temat.

Liksom Häggström är vi vetenskapsmän, men inte ”klimatforskare”. Det är i denna egenskap vi vill bemöta hans inlägg. Häggströms inlägg är ett illustrativt exempel på att klimatdebatten har tagit en farlig vändning som på sikt riskerar att skada vetenskaplig trovärdighet i allmänhet. Till skillnad från Häggström menar vi att vissa övertolkningar och förutsägelser inom klimatforskningen är kontroversiella och även gränsar till det pseudovetenskapliga.

Teorin om antropogen global uppvärmning handlar om att människans utsläpp av växthusgasen koldioxid långsiktigt påverkar klimatet. Det väsentliga verktyget är avancerade fysikaliska klimatmodeller som ger prognoser för vilket klimat vi kommer att få i framtiden, som en effekt av en ökad koldioxidhalt. Klimatmodellerna är komplexa datorprogram där de fysikaliska processerna har approximerats av ekvationer. Varje körning av dessa program ger som resultat en prognos för ett framtida klimat.

Modellerna används främst till att göra långtidsprognoser för klimatets utveckling under 100 eller 200 år. De centrala resultaten från klimatmodellerna kan alltså först verifieras långt in i framtiden. Dessa förutsägelser kan, med andra ord, inte falsifieras i nutiden, och kan därför inte idag ligga till grund för någon vetenskaplig bedömning av modellresultatens korrekthet.

Modellerna används även för att göra prognoser i närtid. Problemet är att dessa prognoser är svåra att använda för att verifiera modellerna. Ändringen i koldioxidhalt som har skett fram till idag är förhållandevis måttlig. Klimatet har visserligen blivit något varmare ungefär som modellerna förutspår men det är svårt att avgöra vad som skall hänföras till de effekter som modellerna hanterar och till andra, s.k. naturliga variationer (av okänt ursprung), som vi vet har funnits i det förgångna då mänsklig påverkan knappast kan ha förelegat.

Man bör vara sunt kritisk mot resultat av komplexa modeller som inte har kunnat tränas och verifieras på parameterdata som de ska användas för att göra prognoser på. Risken är helt enkelt stor att trots att man har bra koll på 150 parametrar så har man missat eller felvärderat den 151:a parametern som helt stjälper slutsatserna. Det finns belysande exempel från andra vetenskaper att så är fallet. Vi nöjer oss med ett exempel från astronomin.

Modeller av stjärnors inre har funnits i femtio år och anses numera ganska välförstådda, långt mer så än några klimatmodeller kan göra anspråk på. I slutstadiet av sina liv exploderar vissa stjärnor som supernovor och de kan då ses på mycket långt håll. Flera hundra supernovor har kunnat observeras årligen. Frågan var bara – hur såg stjärnan ut innan den exploderade? Stjärnmodellerna gav ett ganska entydigt svar – det måste vara en röd jättestjärna. Detta var alltså forskarkoncensus. Men man hade aldrig observerat hur någon faktiskt såg ut eftersom supernovor befinner sig mycket långt bort och vanliga stjärnor (som den ju var innan den exploderade) är alldeles för ljussvaga för att kunna ses på de avstånden. År 1987 exploderade emellertid en supernova i den närbelägna galaxen Det Lilla Magellanska Molnet. Detta var turligt nog ett välstuderat område och talrika bilder fanns före explosionen. Med hjälp av dessa kunde man fastställa att föregångsstjärnan var – blå! (2)

Den här historien illustrerar vad det handlar om. När man väl har ”tränat” en modells utfall med en mängd olika värden på ingångsparametrarna, och jämfört med faktiska observationer motsvarande dessa kan modellerna bli väldigt bra. Men det förutsätter att man faktiskt har mätningar på tillstånd någorlunda motsvarande de olika parametrarnas värden. För klimatmodeller har vi inga användbara observationer av hur klimatet faktiskt är när koldioxidhalten är hög. Det betyder att det är för tidigt att fästa tilltro till modellresultaten. Detta gäller alldeles oavsett att det finns en forskarkonsensus kring modellernas utformning.

Bland en del förespråkare för den förhärskande klimatteorin – så även hos Häggström – finns en mycket stark önskan att ”fastslå teorin bortom rimligt tvivel”. En sådan ambition bygger inte på vetenskaplig metodik. Den vittnar snarare om ett pseudovetenskapligt förhållningssätt. Riktig vetenskap bejakar istället all rimligt formulerad kritik, särskilt så när det handlar om relativt nya upptäckter. Inom fysiken och biologin omprövas och testas ”sanna resultat” oupphörligt gång på gång. Det är ett tecken på sund vetenskap. Vi blir därför särskilt bekymrade när vi i klimatfrågan ser hur denna ambition slår över i brännmärkning av skeptiker, med känslomässiga argument och insinuationer, i stället för saklighet. Häggströms inlägg går i linje med detta genom att indirekt jämställa klimatskeptiker med kreationister.

Det finns fler problem för klimatmodellerna än att bestämma och förstå alla de parametrar på vilka de vilar. Själva den underliggande fysiken är långtifrån fullständigt utredd. Häggström berör några problem men avfärdar dem alltför lätt. Häggströms hypotes A1, att mänskliga koldioxidutsläpp medför en stor höjning av halten koldioxid i atmosfären, är mer komplicerad än vad som framställts. Visserligen har det, i artiklar som Häggström refererar till, visats att djuphaven knappast har en obegränsad förmåga att suga upp överskottskoldioxid, vilket man tidigare trodde. Men därmed är inte sagt att de inte kan ha en avsevärd effekt och relationen mellan utsläppt koldioxid och höjd atmosfärshalt är därför inte glasklar. Dessutom väljer Häggström, märkligt nog, att inte nämna det viktiga faktum att historiska data otvetydigt visar att varmare klimat har varit korrelerat med en förhöjd koldioxidhalt, se t.ex. (3). Få tror att det var koldioxiden som orsakade värmen i det förgångna utan förmodan är att det var tvärtom, det blev varmare av något annat skäl och det fick koldioxidhalten att stiga. Idag vet vi att koldioxidhalten stiger samtidigt som klimatet blir varmare och det är alltså inte riktigt klart vad som är orsak och vad som är verkan.

Koldioxidhalten stiger snabbt och anses vara högre nu än vad den har varit under hundratusentals år. Detta är ett centralt argument för att den förhöjda koldoxidhalten skulle vara orsakad av människan. Frågan är dock vilken tilltro som verkligen ska sättas till denna jämförelse mellan indirekta mätningar på isborrkärnor över långa tidsrymder och vår moderna korta tidsserie. Vilken tidsupplösning har verkligen dessa mätningar? Låt oss anta att den nuvarande förhöjningen, som bara är något hundratal år gammal, faller lika fort igen. Kan en motsvarande händelse verkligen ses i isborrkärnorna? Vi behärskar inte fältet och vet därför inte svaret men förbehåller oss rätten att ställa frågan

Häggströms hypotes A2, att en förhöjd koldioxidhalt leder till kraftigt höjd temperatur är inte heller tydligt avgjord. Häggströms diskussion av den hypotesen är ofullständig. Om man tillför koldioxid till en atmosfär som helt saknar koldioxid så förväntar man sig en ganska kraftig växthuseffekt vilket länge har varit känt.. Men i jordatmosfären är koldioxidhalten redan av naturliga skäl så pass hög att den ur utstrålningssynpunkt kan anses mättad. Detta betyder att växthuseffekten faktiskt är relativt okänslig för koldioxidhalten. Koldioxidhalten måste alltså öka mycket för att vi ska kunna få någon nämnvärd ytterligare effekt. Man beräknar att varje fördubbling av koldioxidhalten ger en temperaturökning på en dryg grad. Om detta vore den enda effekten kunde man i stort sett avskriva alla klimatlarmrapporter – effekterna på jordens klimat skulle bli fullt märkbara men ganska små. Ingen rimlig höjning av koldioxidhalten skulle leda till mer än ett par graders temperaturhöjning. Inget av vad som nyss sagts är kontroversiellt.

Istället är det just de dåligt förstådda förstärkningseffekterna, som nämns av Häggström, vilka är helt avgörande för om vi ska få någon väsentlig uppvärmning värd att oroa sig för. Klimatprognoserna vilar alltså på erkänt oklara och illa förstådda förstärkningsmekanismer. Det är dessa modellerna försöker hantera.

Vi påstår nu inte att något av de problem eller alternativa möjligheter som vi har beskrivit skulle vara mer trovärdiga än den mer allmänt accepterade linjen. Nej, i själva verket håller vi med om att den bland forskare allmänt accepterade linjen att global uppvärmning har ett antropogent ursprung är den enklaste förklaringen som stämmer bäst med såväl modeller som observationer. Vi sätter oss alltså inte över forskarkoncensus, men tillbakavisar med bestämdhet att detta skulle vara visat bortom rimligt tvivel. Att sluta tvivla och att sluta kräva verifieringar vore direkt farligt för samhället. Klimatforskningen kommer att stärkas på sikt av kritisk granskning, alternativa teorier och debatt. Både konsensusforskare och skeptiker måste hålla sig till sakskäl och värdera tolkningarnas bärkraft. För samhället, som just nu är så beroende av dess resultat, är detta ett oavvisligt och nödvändigt krav.

Med vår skeptiska hållning befinner vi oss i gott sällskap. I en essä (4) redogör den namnkunnige fysikern Freeman Dyson för sin upplevelse av klimatforskningens konsensus och hur den har gått från vetenskapligt sanningssökande till att få närmast religiösa övertoner. Forskare smutskastas med känslosamma argument istället för sakskäl. Han hävdar att det kan vara mycket viktigt att lyssna på den skeptiska minoriteten: ”In the history of science it has often happened that the majority was wrong and refused to listen to a minority that later turned out to be right”.

Det finns exempel ur historien på komplexa fenomen där de ursprungliga och uppenbara idéerna har visat sig helt felaktiga, trots att avsevärd forskarkoncensus har rått. Ett närliggande exempel handlar om den stora Skogsdöden som härjade främst i Tyskland på åttiotalet (5). Även då utsågs människan och då främst försurande utsläpp som huvudorsaken. Lyckligtvis behövde vi bara vänta några år (och inte hundra) på möjligheten att – i detta fall – falsifiera den förhärskande hypotesen. Träd odlades på extremt sura bäddar och det visade sig snart att träden växte bra på jordar som var surare än några verkliga. De flesta träd repade sig så småningom, fenomenet berodde mest på kalla vintrar och olämpliga frön och hela händelsen glömdes snabbt bort. Vem diskuterar Skogsdöden idag? Men läxan finns det all anledning att komma ihåg.

Men det kanske viktigaste som Häggström underlåter att behandla är konsekvenserna av klimatfrågans extrema politisering. I detta avseende är klimatfrågan unik i modern historia. Häggström skriver att inga kritiska artiklar publiceras i vetenskapliga tidskrifter. Vågar någon det då? Får de kritiska forskarna artiklarna publicerade?

Det är i skenet av detta som Stockholmsinitiativet ska ses. Företrädarna för detta är inga klimatforskare men de har i likhet med många andra upprörts över massmedias och politikernas enögdhet och godtrogenhet i frågan. Häggström gör sig lustig över att Stilbs mfl. skriver i Expressen och andra tidningar men det är i dylika media som klimatfrågan numera drivs. Huvudspelplanen tycks, olyckligt nog, sedan länge lämnat de vetenskapliga tidskrifterna. Forskarna har inte längre kontroll över den demon de har släppt lös. På grund av de stora osäkerheterna skulle teorin kunna leda oss helt fel. Hur lång tid tar det och hur många motindicier krävs innan konsensus ändras? (Det måste röra sig om indicier eftersom vi först om hundra år vet hur klimatet blir då.) Hur mycket behövs innan statsministern erkänner att han kanske har blivit vilseledd? Mycket, tror vi. Genom att inte mycket tydligt ha varnat för faran att göra politik av en forskningsprocess som ännu befinner sig i sin linda har klimatforskarna påtagit sig ett stort ansvar för såväl världsekonomin som för forskningens trovärdighet. Genom frågans politisering försvåras den vanliga forskningsprocessen kanske så allvarligt att forskning med sant sanningssökande som mål kanske blir närmast omöjlig. Både IPCC (se nedan) och Sveriges Lantbruksuniversitet (tidigare reklamkampanj) tycks definitivt ha bestämt sig för hur klimatet kommer att utvecklas. Det är lika begåvat som om vi skulle hävda att vi vet att en viss person ”bortom all rimligt tvivel” kommer att drabbas av cancer om ett år – svårigheten i förutsägelserna på grund av systemens komplexa natur är likartade. Ingen skulle idag vilja inrätta sitt liv efter en sådan cancerprognos. Men vi håller på att inrätta hela vårt samhälle och vår ekonomi baserat på en liknande prognos.

Viktigt att beakta är att jävssituationen i klimatforskningen numera har blivit allvarlig. Många vetenskapliga tidskrifter kräver sedan en tid tillbaka att författarna deklarerar sina jävsförhållanden i form av aktier, patent osv. Tiden är kanske mogen för att forskare (läs klimatforskare) ska avkrävas en redogörelse för hur deras forskningsresultat kommer att påverka framtida resurstilldelning och hur de säkerställt att resultattolkningen inte påverkas därav.

Vi ger ett närliggande exempel på varför man känna en viss oss oro för forskningens integritet. Den svenske klimatforskaren Erland Källén med medförfattare publicerade en artikel i den ansedda tidskriften Nature för ett knappt år sedan (6). Källén, ledamot av IPCCs panel, har gjort sig känd som en klimatkoncensusens vetenskaplige försvarare. Men i den här artikeln kom Källén mfl. fram till intressanta resultat avseende den vertikala temperaturstrukturen i atmosfären och dess koppling till is och snö vid polerna. Källén mfl. skriver i artikelns slutord :

Our results do not imply that studies based on models forced by anticipated future CO2 levels are misleading when they point to the importance of the snow and ice feedbacks. It is likely that a further substantial reduction of the summer ice-cover would strengthen these feedbacks and they could become the dominant mechanism underlying a future Arctic temperature amplification. Much of the present warming, however, appears to be linked to other processes, such as atmospheric energy transports.”

Uppenbarligen stärkte inte deras resultat de etablerade idéerna och kunde alltså underminera förtroendet för de accepterade klimatmodellernas korrekthet. Varför skriver de då inte att resultaten är i konflikt med den gängse uppfattningen? Istället ber de närmast om ursäkt och ägnar sig åt att försvara hypotetiska framtida effekter. Rör det sig om någon slags omedveten – eller medveten – självcensur?

Slutligen är det dags att säga något om hur stora bevisen är för att vi redan nu har sett en avsevärd uppvärmning av antropogent ursprung. Rätt svaga, måste man säga. De flesta läsare har säkert sett den berömda ”Hockeystick” kurvan (som visar temperaturen år för år) som är ganska plan under århundraden men sedan stiger brant i slutet av nittonhundratalet (7). En total temperaturhöjning under 1900 talet på ungefär 0,6 grader kan ses. Denna snabba temperaturhöjning ansågs länge extrem och unik. Numera vet man att det har funnits både snabbare och extremare temperaturökningar i jordens nära historia, så kallade Dansgaard-Oschger fenomen (8) av oklart ursprung. Kunskapen om existensen av dessa har dock haft svårt att nå massmedia. Det sista århundradets temperaturstegring är inte på något sätt extrem eller unik.

Hockeystick kurvan ser annars rätt bestickande ut. Men skärskådar man såväl kurvan som dess källor så hittar man en hel del intressant. För det första är det plana utseendet sedan tusentalet eller så fortfarande klart omstritt – enligt vissa författare var det lika varmt då som nu. Jämförelse mellan historiska mätdata och mätdata i nutid är mycket komplicerad. För det andra ser man faktiskt att temperaturen började stiga redan i början av sjuttonhundratalet, efter den så kallade Lilla Istiden, långt innan fossilbränslebränningen kom igång i någon omfattning. Vilken process styrde detta? Det vet man inte men ”naturliga orsaker” anges. För det andra sjönk temperaturen mellan ungefär 1940 och 1975. Det brukar förklaras med att luftföreningar kom att dominera och dessa överkompenserade koldioxiden. Förklaringen känns dock rätt krystad och mera tillkommen för att rädda bilden än sant förmodad. För det tredje har vi nu gått in i en period av global avkylning. Sedan 2001 har jorden blivit kallare, se grafen nedan (för enkelhetens skull håller vi oss till en källa men andra visar liknande resultat).

Figur 1. Månadsvis global temperatur i den lägre troposfären ifrån Tiros-N satelliter med data bearbetade av University of Alabama in Huntsville. Inritat finns en trendlinje (vår egen) för perioden 2001-okt 2008.

Ja, ni läste rätt. Kallare. Detta är data ifrån de amerikanska Tiros-N satelliterna vilka mäter temperaturen i atmosfären nära jordytan, medeltal för hela jorden (UAH data – se 9). Sedan år 2001 har vi haft en global avkylning på en tiondels grad enligt dessa data i direkt motsats till klimatmodellerna. Enligt de mest extrema prognoserna borde det ha blivit minst en halv grad varmare under perioden.

Den kritiske läsaren invänder nu säkert att detta kan vara frågan om en s k fluktuation. Javisst kan det det! Perioden är för kort för att bevisa något och är dessutom tendentiöst utvald för att visa effekten. Trots detta borde dessa data börja oroa de som anser att den antropogena uppvärmningen är fastslagen ”bortom rimligt tvivel”. Hur många års avkylning som krävs innan detta inte längre kan bortförklaras som en fluktuation kan inte anges.

Modellerna måste leverera resultat som vi kan verifiera. Innan de gör det får vi inte betrakta dem som annat än en möjlig hypotes om hur det skulle kunna gå.

Steven Jörsäter, doc i astronomi

Ingemar Ernberg, professor i tumörbiologi

Referenser

1) Folkvett, nr 4, 2008, sid 6

2) American Association of Variable Star Observers – webbsida http://www.aavso.org/vstar/vsots/0301.shtml

3) http://commons.wikimedia.org/wiki/Image:Vostok_420ky_4curves_insolation.jpg

4) Dyson i New York Review of Books, 2008, 12, 43

5) Peter Högberg, Forskning och Framsteg 2001, 2, 8

6) Graversen et al, Nature 2008, 541,53

7) Moberg et al., 2005, Nature 2005, 433, 613

8) Alley 2000, PNAS 97 (4), 1331

9) Data publiceras på http://www.ncdc.noaa.gov/oa/climate/research/msu.html

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar